Idag sa mamma att vi skulle städa. Städa. Alltså, bara ordet gör mig less. Jag och Tomas stirrade på henne med den argaste av blickar men det tycktes inte hjälpa. Okej, hon såg lite skuldmedveten ut och rabblade något förlåtande men stod fortfarande fast vid sitt beslut. Altså var våra blickar meningslösa. Efter mycket funderade valde jag att ta på mig dammsugningen, någonstans inom mig inbillade jag mig att den sysselsättningen var lindrigast. Jag hade fel. Efter att jag älgat runt i hela huset var jag svettig och illamående, värre än efter ett träningspass och jag vet ärligt talat inte om huset var så mycket renare heller. Och om det nu hade varit slut där, nej, eftersom mitt rum såg ut som ett mess var det lika bra att städa upp även där. Dammtorkning, byte av sängkläder och allt vad jag nu kunde hitta på. Nu skiner i alla fall mitt rum. Eller ja, det ser väl lite lite mer inbjudande ut än tidigare. En fundering som ploppat upp mitt i all städning är varför man alltid blir så otroligt toanödig sekunderna efter att någon polerat toaletten skinande ren? Det hinner inte gå många minuter så måste jag rusa dit och förstöra ordningen..