Det luktar lite rök. Jackor hänger i vad jag skulle kalla hallen. Det är på många sätt ett organiserat kaos. Mycket saker men aldrig onödiga sådana. Vid ett långt bord sitter tysta människor. Osäkerheten krockar med mig vid dörrkarmen. Jag samlar mod, går in. Och frågar efter Larsa. Knappt en blick får jag. Knappt ett svar. Men det visar sig att han sitter längst bort. Tittar upp. Hälsar kort. Jag känner mig vilsen men skjuter snabbt bort känslan. På sidan finns ytterligare ett bord med en stor kastrull av soppa och smörgåsar. Senare får jag veta att all mat som det bjuds på Bakfickan kommer från vänliga handlare i stan som fryser ned mat vars datum gått ut och skänker det till verksamheten. Bröd får de från lövånger. De bitar som inte duger att sälja. Ätbara bitar som annars skulle kastas. De har flera frysar fulla med mat. Mat som missbrukare i Umeå kan komma och äta gratis. Larsa tycker den biten är viktig. Att man inte ska behöva betala för att kunna överleva. Ibland händer det att han skickar med gästerna ett matpaket hem. Jag får en kopp kaffe.

Vi går in i ett rum innanför. Där är det ännu mer saker. Jag får veta att det är saker som hör till barngruppen. Barn med anhöriga, vanligen föräldrar, som dricker. Eller druckit. Deras lokal brann ner. Tillsvidare får sakerna vara i det där rummet. Vi möts av hans pigga hund. Hon blir överlycklig. Hoppar upp och slickar honom i hela ansiktet. Kärleken mellan husse och hund är påtaglig. Det tar ett tag innan hon lugnar sig. När Larsa väl börjar prata gör han det obehindrat. Orden liksom flyter ur honom. Utan förfiningar. Utan bortförklaringar. Utan större klander. Han säger att han förlåtit sig själv. Det är det viktigaste. Förlåter man inte sig själv kan hela världen förlåta dig och det spelar ingen roll. Jag nickar. Jag nickar mest hela tiden. Det känns fånigt men vad har jag att lära honom. Han är expert på området. Jag är en lekman med de stora visionerna. Fördomarna och medias förblindande bild över missbruket. Han sitter på sanningen. I alla fall hans sanning. Många andras sanning. Idag har han varit alkoholfri i tio år. Alla har varit fria i si och så många år. Åren är viktiga.  För frisk blir man aldrig. Han dricker inte en droppe. Det går inte. Då faller man tillbaka. Vi pratar i en timme. Om hans liv. Erfarenheter. Hans väg tillbaka. Sveket. Men också det ljusa. Han säger att man inte ska se bara det mörka. Då blir det för mörkt. Han har svikit två familjer. Han har en son som varit med i tv-pucken. Han ville vara mer närvarande. Men det visar sig att han fanns där mer än många andra föräldrar. Han mår dåligt över att han satt och söp istället för att vara med på matchen. Sonen är glad över att hans pappa var den enda föräldern som sov över den helgen. Av alla i laget. Livet har inte bara en sida.

Missbruket är inte bara mörker. I början är det glatt. I slutet en överlevnadsstrategi. Många av de han söp med sitter än idag på vasaplan vid fem på morgonen för att knäcka den första ölen. Få ta del av den första underbara droppen alkohol. Lindra smärtan. Ångesten. Dödslängtan. Dödslängtan fanns tillslut även när Larsa druckit. Lämnade honom aldrig. Då bestämde han sig och gick till chefen. Berättade allt. Några dagar senare var han på väg in på behandling. Sedan dess har han inte druckit mer. Nu tar han med andra som försöker sluta ut i naturen. Naturen som är det bästa Larsa vet. Att fiska. Att plocka svamp. Att vara tillsammans.

När mina frågor är slut får jag se varenda vrå. Larsa visar mig bilder från resor till Thailand och andra platser han gjort med IOGT-NTO. Han tar en rökpaus. Vi alla har väl våra laster. Jag känner mig allt mer bekväm. Larsa säger att jag är välkommen tillbaka. Och jag tänker, ja, kanske kommer jag en dag. Tittar förbi. Säger hej.  


En fråga: tror ni att den här texten fast mer bearbetad och utförligare skulle platsa i boken? Är det för korthugget eller ger det bara berättandet en rapphet och karaktär? Jag vill hemskt gärna höra era åsikter!