Idag åkte jag med mamma in till stan. Vi hade ett antal ärenden vi skulle uträtta och det mesta gick faktiskt som på räls och mitt i allt kommer mamma på att det kanske vore en bra idé att hämta ut hennes pass som hon gjorde för nästan tre månader sedan. Sagt och gjort, vi brummade vidare mot polisstationen och tryckte ut en sån där turlapp. Konstaterade att det var tio personer innan oss. Tio personers väntetid för att hämta ut ett litet pass. Suckande satte vi oss. Bara ett par minuter senare kom en ung tjej in, tryckte ut en lapp och svor. På fem sekunder hade hon ringt och argt gett utlopp för sina känslor. Hon kunde, precis som oss, inte för sitt liv förstå hur man kunde tvingas sitta och vänta så länge för att hämta ut ett pass. Och under väntan hann jag konstatera ett par saker

1.  Polisstationen är en riktigt sunkig byggnad. Inte inbjudande.
2. Det är lyhört. Tråkigt som man har när man väntar spetsar man gärna öronen och vi kunde tydligt och klart uppfatta samtliga ärenden de hade till fru polisen. Smart? Knappast!
3. Samtliga ärenden hanteras av fru polisen, allt ifrån borttappade saker, till vapen till pass till jag vet inte vad... bl.a. hann två personer leta igenom en nyckelknippa bestående av säkert ett hundratal nycklar i hopp om att hitta deras borttappade. Båda utan resultat. 
 
Men jodå, vi fick slutligen ut mammas pass, men innan dess skulle passet ligga i en dosa och blinka och kontrolleras noga att det faktiskt var rätt person som hämtade ut det. Kvinnan som satt bakom disken kostade inte på oss ett leende. Ja, jag är inte längre förvånad att folk irriteras på polisen.