Vet inte om jag återvänder.

Behöver andas.

Få distans.

Smälta alla livets intryck.

Tandstenarna, Bäcka och Malin,

jag lovar att slaviskt följa era bloggar ändå.

Jag ska bli bättre på att kommentera också.

Alla fina bloggläsare,

ni får helt enkelt börja ringa mig, sms:a och cykla förbi mig 

för att ta reda på de senaste dråpligheterna i mitt liv. 

M och K Nu är alla inlägg där ni omnämns borta. Hittar ni något ytterligare får ni hojta. 

Det ska bara finnas glada saker om er nu. 

Hoppas att det känns bra. Var aldrig min mening att såra någon. 

Förlåt om jag klagar. På allvar. Men idag är ett undantag. Alla andra dagar har klaget varit helt befängt, onödigt.. ja menlöst. Men det klagande jag har att komma med idag är verkligen ett riktigt klag. Ett berättigat klag.

Min dag har varit ett enda stort piss (med några få mer trevliga stunder). Det första som händer är att jag ska ta min tredje gardasil-spruta. Jag och mamma åker iväg till vårdcentralen (glöm att jag åker själv!! Mamma ska alltid tvingas följa mig dit. Tills döden skiljer oss åt). Jag får den bästa sköterskan, hon som tog hand om mig när jag var bebis och allt. Hennes trevlighet hjälpte dock inte så mycket, jag hann bara kliva innanför dörren innan jag kände mig svimfärdig. Sjukhuslukt får mig verkligen att må dåligt! Hur som helst fick jag sitta upp denna gång. Ett misstag visade det sig. Jag tyckte att allt gick bra. Jag var relativt lugn och hade inte ens börjat gråta ännu. Så sticker hon. Sticket går bra, men när hon börjar spruta in vaccinet börjar det grumla för ögonen. Jag får lock för öronen och känner mig riktigt illamående. Det hela går rätt snabbt, men när vi är klara är jag helt vit i ansiktet och så nära att svimma att de får lägga mig på golvet. Där ligger jag ett tag. Kliver sedan upp och sätter mig igen men inser att jag måste lägga mig återigen -annars spyr jag! Tillslut tar jag mig ändå upp och vi kan ta oss tillbaka hem. Jag fick dock inte agera chaufför denna gång då mamma var orolig för fler attacker. 

Väl hemma är allt lugnt. Jag duschar, läser tidningen och tar det lugnt. Så får jag ett samtal. Vi kan lämna det hela vid att det inte var det trevligaste samtalet jag fick den dagen. Jag sätter mig gråtandes på bussen och alla runt om mig trodde väl antagligen att jag var helt störd när jag snörvlande beklagade mig för D. 

Så kommer jag på jobbet. Det flyter på. Jag får bort riktigt mycket grejer. Hinner till och med montera Jennys bilder och ringa henne och berätta att det är klart. Sedan kommer bomb nummer tre. En fruktansvärt hemsk och faktiskt avskyvärd kund. Hon skäller ut mig totalt, är helt rosenrasande och rabblar arga ord medan jag försöker förklara hur läget är. Det värsta av allt är att hon inte ens hade anledning att klaga. Det var bara hon som gjort fel. Suck. Hon fick mig nästan att börja gråta för tredje gången denna dag, men jag bet ihop. Tog emot de andra kunderna med ett stort leende och hjälpte dem glatt -alltid lika livrädd att de skulle komma ännu en sur klagkärring. (Förlåt mamma, jag vet att man inte får kalla kunderna för det). 

Nåväl. Även denna dag fick sitt slut och jag hann till och med hem med bussen som gick 17.20. Helt otroligt egentligen med tanke på vilken dag jag haft. Hur som helst. Jag sitter på bussen, pratar med D igen för att liva upp mitt bottennapp till humör. Fem minuter innan jag ska hoppa av bussen (om ens det) börjar det störtregna. Alltså regna som i störtregna. Jag kom alltså hem helt och totalt genomblöt och fick byta kläder från topp till tå. 

Där hoppas jag verkligen att oturen slutat, för på det här sättet kan man ju verkligen inte ha det. Möter jag mer motgångar idag faller jag isär. För att trösta mig själv ska jag unna mig lite rabarberpaj och fortsätta läsa i Marian Keyes nya bok "En förtjusande man". 

Denna vecka har jag jobbat. 12-17.30 varje dag. Korta arbetstider kan tyckas, men desto intensivare. Det kommer kunder konstant, ringer i kör i telefonen och beställningar radas upp i stora högar. Jag har glömt bort hur man gör när man tar det lugnt. Men det är klart att det är värt det och det lär kännas ännu lite bättre när pengarna trillar in! 

jag har dessutom oturen att sluta tio minuter efter att min buss går. Jag får gå tidigare men ingen av dessa dagar har jag lyckats. Scenariot ser allt som oftast ut såhär: Jag tittar på klockan vid 16.43 och tänker "idag ska jag ta mig hem med 17.20-bussen. Jag får kolla på klockan lite extra så att jag inte glömmer det". Jag arbetar vidare. Arbetar mer. Och arbetar ännu lite mer. Kollar sedan på klockan (första gången). Gaaaah! Den är 17.24. Jag har missat bussen. Jobbar lite till. Börjar avsluta. Går ut. Springer på stan för att hinna titta förbi butikerna innan de stänger klockan 18. Pulsen är 3000. Hinner med 18.30. Har då köpt något att stilla min hunger med. Mamma har gjort supergod mat. Är inte hungrig när jag kommer hem.