Sitter och jobbar lite med pa. Stöter på "Fattigbloggen", ett projekt med en kvinna som provar hur det är att leva på socialbidrag under en månad - som 379 000 andra gör. Jag vet inte om jag gillar projektet eller inte, visst är det skönt att någon belyser problemen, visar hur tufft och oglamoröst det verkligen är men samtidigt känns det lite som ett hån mot alla dessa människor som faktiskt lever såhär. Lite som Robinsson, människor som frivilligt åker iväg för att svälta när en stor del av världens befolkning redan gör det och dessutom låter människor gotta sig i detta. Vad tycker ni, ris eller ros?

Igår fick min morbror sitt första barn och jag fick min första kusin på mammas sida.
Mamma blev faster och mormor blev farmor. Vi är överlyckliga över denna underbara pojke
som anlänt - även om han lät vänta på sig.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför ens tanken om att göra högskoleprovet dök upp, men det gjorde den. Troligen för att alla SYO:s i världen tjatar som getter om att man ska göra det där provet. Jag blev i alla fall lurad, pungade ut 350 kronor och fick beskedet att det inte var tal om att dra sig ur - inte om jag ville ha mina pengar tillbaka i alla fall. Så här i efterhand har jag ju insett att det troligen inte är värt för mig att göra högskoleprovet, men nu är det i alla fall överstökat. Och hur gick det då? Det var svettigt, min hjärna snurrar värre än den galnaste attraktionen på gröna lund och jag känner mig allmänt urblåst. Men det är gjort, jag är en erfarenhet rikare och känner mig stolt över att jag härdade mig igenom alla prov. 

NOG-delen (matte) kändes bra faktiskt, var till och med taggad
ELF-delen (Engelska + svenska ordkunskap) Engelskan behöver vi inte tala om. Svenskan kändes okej. 
Därefter förljde ett utprovnings prov som var det stördaste jag varit med om, jag som inte läst matteC kan berätta att det inte fanns många rätt på mitt svarshäfte och när tiden för provet var slut hade jag fortfarande sex uppgifter kvar att lösa. Det var sannerligen tur att resultatet inte räknades med i själva slutresultatet!
LÄS-delen (svenska läsförståelse) kändes bra.
DTK-delen (diagram) kändes också ganska bra, även om vissa frågor var helknasiga!

Ikväll följer välförtjänt vila med glass, chips och tv:n som enda sällskap. Jippii!

Idag på träningen var jag HELT själv. Alltså ensam med Raad och Josef. Inte för att någon av dem är otrevliga, men jag kände mig bara så fel där. Fick i alla fall köra lite "fritt", det var tråkigt. Eller, det dög men ärligt talat så föredrar jag att träna med Jenny och Elin eller i alla fall några andra. Jag är helt malplacerad där. Så då förstördes dagens hårda pass och blev mer som ett egenkomponerat halvdant pass mest bestående av ihärdigt bankande på säcken medan Raad och Josef lekte boll.

Tyson är en man som Raad ofta nämner. Se och lär så att säga.

-

"Den enda gången jag kan slappna av och känna mig trygg
är när mitt barn ligger på intensiven"
Mamma till en person som missbrukar narkotika

-


Vad har vi egentligen för samhälle där vi plågar människor på det här sättet?
Intensiven är enda platsen då man kan känna sig riktigt säker
på att sonen inte kommer ta en överdos.
Det är verkligheten.

Nu blir det godnatt för idag. Jag mår toppen och bryter ihop titt som tätt. De som ens orkar vara i min närhet är starka själar. Förövrigt passade jag och Daniel på att göra våfflor idag, det var ju ändå våffeldagen. Till dom hade vi jättemycket gott, dels avokado-tomatröra (vi gjorde varsin eftersom Daniel skulle ha en massa äckligt i sin, läs majonäs) och på det lite mer "efterrättiga" våfflorna hade vi bär och grädde. Som hade vi också en enorm mango som vi köpte när vi var förbi på ica. Det var helt underbart gott. Det bästa med hela dagen var ändå efter måltiden fick jag sova en stund (klev ändå upp halv 6 imorse) och medan jag vilade mig så städade Daniel undan ALLT som vi stökat fram under vår tillagning. Han till och med diskade. Han vet verkligen hur han ska bära sig åt för att ställa sig in hos mig!

  

Dagens träning var verkligen den jobbigaste på länge, tur att jag ändå kände mig relativt pigg när vi började - för det var jag sannerligen inte efteråt. Inte ens i mitten. Raad körde stenhårt med oss och det fanns inte tid för mycket vila. Totalt gjorde vi dessutom drygt 85 armhävningar. 85 stycken!! Jag har utvecklats sjukt mycket från att typ knappt orka en gör jag relativt enkelt 20 på rad. Det blev även en hel del kondition, ben, rygg och mage. Ja, en genomkörare sannerligen. Jag behöver inte nämna att mina ben (läs hela kroppen) darrade när träningen var slut. Men grymt härligt var det. Ännu gladare blev jag när Daniel valde att följa mig hem (han hade bil så jag slapp dessutom vänta på bussen på mammas jobb i typ 3 timmar) och erbjöd sig helt frivilligt att hämta mig efter min körlektion imorgon, vad jag inte erkänt är att det går en buss jag troligen kommer hinna med. Det berättar jag imorgon när jag ska upp kvart i sex för att hinna med bussen 06.25 så att jag i sin tur hinner till körlektionen 07.10. Det dråpliga med körlektionen är att jag har hemmastudier hela dagen imorgon och ändå måste upp sjukt tidigt. Jag får försöka se det från den ljusa sidan - dagen kommer bli enormt lång och jag kommer hinna massvis av skolarbete!

Idag träffade jag en shah som i ren frenesi började husa runt likt en predator, han var sannerligen ingen amorin och jag kunde inte bli annat än förnärmad när han kallade mig för sin konkubin. Han var klädd i en tröja av mako och ett par spatiösa stövlar. I förbifarten yppade han något om att han var en renommerad emeritus men jag var övertygad om att han gick på någon mixtur så jag skyndade mig att i mjugg ringa en av bygdens pediatriker som utfärdade några basala tester för att fastslå hans dubiösa beteende. Efter en lång kontemplation tyckte pediatrikern att vi skulle sluta fokusera på hårklyveri och skicka mannen direkt till psyket.

Ja, ni har rätt. Jag har blivit störd. Jag har övat ord inför högskoleprovet som ska göras på lördag och jag måste säga att många svenska ord är helt sjuka, jättemärkliga och framförallt överflödiga. Men vill man framstå som en verserad kvinna vore det kanske idé att lära sig några av dessa hemska ord. Dags att återgå till verkligheten och vardagssvenskan.    

Många av mina vänner har en barndom prydd av Disney-filmer men inte jag, de Disneyfilmer jag sett under min barndom kan räknas på mina tio fingrar. Lätt. De har inte satt något större avtryck men Astrid Lindgrens berättelser sitter djupt rotade i mitt barndomshjärta. Jag har läst böcker, sett filmerna och lyssnat på inlästa band med Astrids trygga röst när jag skulle sova. Och även idag när jag då och då zappar förbi hennes verk som visas på SVT kan jag inte låta bli att släppa allt, dras med och fascineras gång på gång om hur underbart hon skildrar barndomen. Astrid Lindgren är och förblir en av de starkaste kvinnorna jag vet. Därför är hon en kvinna värd att minnas.

Astrid Anna Emilia Ericsson föds den 14 november 1907 på gården i Näs, nära Vimmerby i hennes omskrivna Småland. Hennes föräldrar träffades redan när hennes far var 13 år och modern blott 9 årar, det kom dock att dröja 17 år innan de gifte sig och de kom att älska varandra in i graven. Astrid började skolan och fick slutligen sin realexamen - givetvis med svenska som favoritämne. Hon kom senare att utbilda sig till kontorist och några egentliga författardrömmar tycktes hon inte ha även om hon skrev en del sagor för tidsskriften "Landsbygdens jul". Hennes bedut gjorde hon 1944 med boken "Britt-Marie lättar sitt hjärta" och därefter följde en rad av böcker. Ni känner säkert till dem lika bra som jag, Ronja Rövardotter, tokiga Karlsson på taket och sorgliga bröderna Lejonhjärta för att inte tala om allas älskade Pippi Långstrump. Ja, listan kan göras lång och jag kan inte, trots upprepade försök välja vem av alla hennes karaktärer jag gillar mest. Att hennes böcker dessutom översatts till 88 språk gör inte denna kvinna mindre märkvärdig och inte heller hennes glödande penna i samhällsdebatten som hon flitigt deltog i. Astrid Lindgren avled 2002, 94 år gamal i sitt eget hem i Stockholm men hennes minne lever fortfarande kvar hos miljontals människor.


Vill ni läsa mer om underbara Astrid Lindgren rekomenderar jag denna sida: http://www.astridlindgren.se

Jag har hittat så mycket fina klädesplagg, förvisso billiga, men ändå alldeles överflödigt med tanke på mitt saldo. Jag överväger starkt att plundra bössorna nu, jag stressar och arbetar hårt som en gris med allt i skolan och tycker faktiskt att jag förtjänar lite nya kläder. Fast mitt förnuft säger att jag borde spara alla slantar jag har, snart är det balbiljett, skor och smycken till balen samt klänning för studentdagen som ska införskaffas. Ja, det här med att ta studenten är en hel cirkus som aldrig tycks ta slut. En dyr sådan dessutom. Tur att jag i alla fall har lite lön som väntar  inför månadsskiftet, det kommer väl till pass. Här är ett smakprov:

Jag är helt förtjust i de små blommorna och underbart sköna harembyxor,
omöjligt att bestämma sig för om de är snygga eller helt bedrövliga. Sköna är de helt klart i alla fall!

Jag är lite mad. Jag har alltid haft bra med pengar. Mitt saldo har aldrig fått understiga åtminstonde 1000kronors nivån men de senaste månaderna är det som om något hänt med mina pengar. De liksom bara rullar iväg. Jag fattar inte ens till vad. Jag blir ledsen. Dessutom skulle jag få 500 riksdaler för att jag deltog i en "undersökning", jag skrev dagbok en vecka om vad jag gjort och vilka jag träffat. Men tror ni att kommunen gett mig mina pengar? NÄE! Och tror ni att jag har kvar mailadressen till den dumma kontaktpersonen? NÄE! Tur att jag i alla fall råkar ha kvar hennes nr. Nu ska jag skicka ett argt sms och kolla vad det är frågan om. Eftersom vi ska ut och äta idag (och jag egentligen inte har råd) blir det att gräva i mina sparbössor som består av småpengar, småpengar och åter småpengar. Totalt blir dock summan rätt stor, men jag vet inte om de på Balder blir speciellt exhalterade av att få min måltid betald i en-kronor. Lätt är det aldrig. 

Jag har en stor chokladkaka och lite salta godisar i form av gott och blandat. Tanken är att detta ska få mig att jobba ännu bättre med pa-rapporten som ska kastas ut ikväll. Har fortfarande mycket kvar och trots att jag redan hunnit med att äta ganska mycket av mina godsaker saknar jag den riktiga taggen. Kanske helt enkelt får prova den väl beprövade taktiken med att bita ihop. Curre ska minsann få mitt utkast i sin inkorg ikväll om det så blir klockan 23.59 eller kanske snarare 03.49.

Idag var vi också en sväng förbi UF-mässan och tittade. Jag måste erkänna att många hade riktigt roliga företagsidéer och jag förstår att de tyckte att det var väldigt roligt att få vara på plats och visa upp sig. Jag vill passa på att rikta ett stort grattis till Ellenor och deras företag som blev utsedda till Västerbottens fjärde bästa UF-företag! Inte illa alls. Jag måste även passa på att gratulera mina fina klasskompisar som visade upp Benny och deras företag Sensibelle, ni såg grymt proffsiga ut och jag är fortfarande lika imponerad av er produkt.  

Men som sagt, pa-rapport var det. Hoppas att ni har en betydligt mer uppfriskande fredagkväll.

Det är en enda röra inom mig. Studenten närmar sig. Det jag vet och vetat ett tag är att jag vill läsa till psykolog, för detta behövs svinhöga betyg samt ett års arbetslivserfarenhet på minst halvtid. Betygen är fortfarande hoppfulla, kanske kan jag klara att ta mig in. Arbetslivserfarenheten känns dock kämpigare, jag har inte ens gett mig in i arbetssökardjungeln då jag inte känner att jag har tid till det. I sommar vet jag att jag får jobba hos mamma och det har även pratats om att lära upp mig så att jag kan fota och kanske i framtiden jobba lite (och då även kunna fota) under mina kommande fem år på psykologprogrammet. Vad är problemet då tänker ni. Jo, jag kommer antagligen inte komma upp 50% och måste därför hitta ett annat jobb -vars som helst. Men letandet efter detta jobb känns som sagt väldigt tungt, så jag har nu under de senaste veckorna funderat på att unna mig i alla fall en höst då jag lever för mig själv ett tag. Förhoppningsvis reser lite, kanske arbetar lite volontärt på ÖG eller andra ställen och skapar kontakter runt om, samtidigt som jag kanske får jobba någon dag i veckan på Sandro. Tanken om att även klämma in en kurs på universitetet har också dykt upp och jag har ägnat en del tid åt att titta runt bland olika kurser. Det finns ganska mycket intressant, men de allra intressantaste kurserna är också de längsta. De jag hittat är i alla fall:

Idag blir en fantastiskt intensiv dag.
Jag och Elin bestämde att vi skulle byta klänningar ikväll så jag vet inte alls vad jag kommer att ha på mig! Det blir riktigt spännande. Men nu väntar en hård dag med religion, samhälls, svenska och slutligen genrep inför idrottspsykologiprovet som väntar på tisdag. Så direkt iväg och träna boxning, byta om med Elin och fixa sig och iväg igen på Gandhi där vi möter upp de andra! Synd att jag inte har någon kamera med mig.. det hade varit fint att fota lite!

Morgonhumör: Trött, inte pratglad (men jag härdade och satt med Daniel när han åt frukost trots att jag kunde sova två timmar till)
Morgonhumör 2: Fortfarande trött men mer positiv, sjöng ikapp med radion och pratade med mamma på väg till skolan och utvecklingssamtalet
Utvecklingssamtals humör: Lugn och eftertänksam. Jag svarade diplomatiskt och ärligt på alla frågor, varken mer eller mindre. Kände mig allt mer pigg.
Daniel ringer humör: Glad och omtänksam, nästintill smörigt humör.
Hemma humör: Omotiverad till att göra något alls. Såg istället "Den rätte för Rosing" på internet. Det programet är för övrigt rätt sjukt, det är därför jag ser det.
Promenad med Gilly humör: Full av kraft och inspiration - ett riktigt positivt humör, fick tre konkreta idéer på saker jag ska göra. Kände mig motiverad och stark. Oövervinnerlig.
Hemma igen humör: Fortfarande relativt motiverad. Skrev ner en "projektidé" som jag ska gå och lämna till vår gymnasiechef imorgon. Den är kanon!
Promenad till pappa humör: Yr och hungrig. Trodde ett tag att jag skulle svimma men tog mig hela vägen hem.
Hos pappahumör: Totaltrött och less
Daniel ringer igen humör: Jättetaggad och förstående och glad -blev jättetaggad på helgen då vi ska till Hampus och äta tacos och umgås!
Middaghumör: Pratglad med pappa och ganska lugn
Övningsköra med mammahumör: Förtvivlan och gråt. Jag försökte mig inte ens på att köra, det kunde inte sluta i annat än katastrof.
Tillbaka hos mamma igen: Utmattad och gråtfärdig.
Tio minuter senare hos mamma: Beslutsam och åter med lite kraft i kroppen

Lovet bjöd bland annat på en roadtrip till Örnsköldsvik och Paradisbadet. Det var jag, Daniel och Tomas som packade in oss i bilen och åkte och åkte och åkte. När vi kom fram till badet möttes vi av en kö med barn i de yngre åldersklasserna och jag kände mig redan då lite malplacerad men det var bara början på en dag omgiven bland dessa små varelser. Rätt snart insåg vi även att det var barnen och inte vi som hörde hemma på badet, det var liksom inte lika roligt som när man var 12. Vi åkte en del och simmade några längder innan vi gick för att duscha och basta. Vi förflyttade oss sedan illa kvickt till Max där vi åt hamburgare tills magen stod i fyra hörn. Men även där var det fullt av småbarn, en av dessa höll till och med på att välta all min mat samtidigt som han doppade sin skitiga jacka i min dricka! Jag höll på att bli galen men han hade underbett och fattade ingenting. Han hade dessutom beställt största menyn, Modo-målet som hade två hela hamburgare. Han åt upp allt. Jag hade aldrig klarat det. Så innan vi åkte hem köpte vi en hålla-Daniel-vaken-dricka och lite annat smått och gott till vår färd. Så slutsatsen man kan dra av denna lilla upplevelse är att nästa gång jag besöker paradisbadet blir när jag klämt ut några ungar eller lyckats kidnappa någon annans.   

Rubriken är en sanning, faktiskt.

Det har ju varit sportlov hela veckan och jag har gått och känt mig stressad och tänkt att jag inte alls fått njuta av ledigheten, men det har jag visst. Om jag ska vara riktigt ärlig med mig själv. För jag har gjort snuskigt lite och bara ägnat mig åt att "utveckla mina relationer". Utvecklingen har gått bra. Jag har fått Daniel att symptaigråta med mig, jag har fått honom att äta en hel måltid med efterrätt inkluderat på samma tallrik som mig, jag har fått honom att hämta glas efter glas efter glas med vatten till mig (så många glas att efter ett tag var det enda jag såg när jag tittade på honom en lurvig fårskinnskallufs som var misstänkt lik en toffel - jag älskar tofflor) och jaa.. vi har varit på biblioteket. Jag har dessutom utvecklat min relation till Curre (lyckligtvis inte min pa100-mentor utan Daniels katt, som troligen stavar med K, men C är tuffare). Har jag sagt att katter hatar mig? Alltså, de gör verkligen det. Men jag har hitat en kattvän, detta har i sin tur nästan lett till att jag börjat tycka om katter vilket är helt sjukt egentligen. Curre och jag har tittat på TV tillsammans och alla hans hussar och mattar har varit imponerade över att han ens givit mig en blick, tydligen är han en kräsen typ som inte ens faller för kusin Matteus, men mig gillar han. Jag behövde bara klappa lite med handen och så hoppade han upp i min famn och kurrade som om han inte kunde annat. När jag inte klappade honom buffade han med huvudet precis som Gilly brukar göra och jag kliade honom lite tillbaka. Som tack dök han upp med sitt katt-ansikte rakt framför mitt och liksom duttade med sin kalla nos mot min i jämförelse groteska näsa. Vi var som ett förälskat par. Det var vackert.

Jag tog även min andra Gardasil-spruta. Det i sig var en upplevelse ska sägas, som ni trogna läsare lär veta vid det här laget så är jag en i det närmsta obotlig fobiker när det kommer till sprutor. Bara tanken kan få mig att böla och det är precis vad jag gör - varje gång det är dags. Utom denna. Jag hann liksom inte. På något sätt hann sjuksköterskan luska fram att jag var spruträdd (jag sa något i stil med, "du behöver inte vifta med sprutan framför ögonen på mig tack. Jag vill helst inte se den"). Då var det inte snack om några milda strykningar och visor. Nej, kvinnan bad mig lägga mig på sängen men jag satte mig bara så hon började trycka ner mig så jag hamnade i liggande ställning men jag stretade emot som en livrädd iller. Rätt snart insåg jag att om jag var illern, var hon en björn och kampen redan var förlorad. Jag lät mig tryckas ner på britsen och kände hur hon med ett fast grepp började tvätta den lilla fläcken där sprutan skulle tryckas in. En millisekund senare hade hon tryckt in den. Det fanns ingen tid för reflektion, gråt och förtvivlan. Allt var försent. Hemsk sjuksköterska tänker ni. Ja. Men effektiv behandling. Jag hann inte ens tänka. Hon var finne. (Ja, det förklarar faktiskt en hel del i sammanhanget!)

Vi har även varit på en tur till paradisbadet och som jag sa, Vindelns bibliotek. Men dessa två mycket extraordinära händelser ska få varsitt alldeles eget inlägg senare. Om jag har tid. För det bjöd på både drama, skräck, sorg och skratt.

P.S. Jag glömde att jag även fått Daniel att sjunga massor av sånger för mig (det var när jag hade mitt pms-gråt). Ja, mitt känsloliv lever en berg-och-dalbana och gråt är en mycket viktig beståndsdel i denna attraktion. Även skratt, glädje och allmän vresighet hör dit.  

Omelett är en snabb och bra mat, har man bara ägg så går det enkelt att koka ihop något. I omeletten kan man ju ta i princip vad som helst. Det händer då och då att jag gör omelett, men det brukar oftast sluta med att de blir brända och inte alls smakar gott. Ändå gav jag mig på ytterligare ett försök idag, och snacka om lyckat det blev. Lärdom: Man behöver inte alltid vrida plattan på högsta, ofta blir det väldigt bränt då. Funkar kanon med t.ex. 5:an.

Ta några ägg
lite mjölk
och vispa, krydda med lite salt och peppar

jag använde potatis, grillad kyckling, tomat och lök i min omelett, men man kan ju använda det som finns i kylen eller det man är sugen på.

Skiva potatisen och löken och stek så de blir lite mjuka
Tillsätt tomaten, kycklingen (som är i bitar, stoppar du dit hela den grillade kycklingen blir det svårätet) och blanda runt med resten. Tillsätt sedan äggsmeten och häll över.

Låt smeten puttra ett tag så att den tillslut blir fast
som topping är det gott med ost. Jag tänkte använda mozarella men när jag luktade på den vita klumpen höll jag på att spy och ännu värre blev det efter ett litet smakprov och en titt på bäst-före-datumet. Istället tog jag och rev lite parmesanost över och drygade ut med lite vanlig riven ost. Parmesanosten gjorde verkligen så att det blev pricken över i:et och smakade gräsligt gott.

Visst vore det härligt. Att stå där med 2,0 på högskoleprovet och veta att det spelar ingen roll hur mycket det skiter sig i de sista ämnena. Allt ordnar sig ändå. Men om vi säger som så, 2,0 är för mig väldigt väldigt långt borta. Vi kan kalla 2,0 för mitt barriärmål (inspierad av idrottspsykologin), alltså ett mål jag endast kan drömma om men troligen aldrig kommer att nå. Jag ska i alla fall göra högskoleprovet nu i vår, 28 mars närmare bestämt. Utan förhoppningar och utan förväntningar. Mest bara för att testa på, se om det ens är någon idé att försöka. Eller hoppas. Igår började jag lite smått mina förberedelser, jag kollade in ett tidigare prov. Övade på några frågor och insåg att.. jaa.. 2,0 är en bit bort. Så blev jag givetvis väldigt glad och upplyft när min vän Elin tipsade mig om aftonbladets guide till 2,0. Men även det blev en besvikelse i sig. Visst fanns det kanske ett eller två tips som var bra men att det gör att jag får 2,0 på högskoleprovet var sannerligen att lova för mycket. Så jag traskar vidare och tänker att det får gå lite som det går, känner jag att högskoleprovet är något jag verkligen borde göra har jag minst ett år till på mig eftersom jag måste jobba ett år ens för att kunna söka till psykologlinjen.. och ja.. då spelar det helt enkelt ingen roll hur dåligt det går 28 mars. Det är en härlig känsla.

... lite vettigt arbete med bastu som belöning. En lång dusch och den dagliga tvätten som låtit sig vänta på sig. Kanske ska man till och med unna sig en sådan lyx som ansiktsmask som topping. Mamma har dessutom släpat hem ett x antal filmer från Anna så vi kanske samlar familjen för lite komedi. Annars blir det nog mest att fortsätta på samma spår som tidigare - göra absolut ingenting. Ja, ibland är livet underbart och jag insåg för en sekund sedan att jag förträngt att det är på onsdag som jag ska ta min andra gardasil-spruta. Ja. Underbart var det ja.

Mamma står bakom mig och visar tydligt intresse för dataskärmen framför oss.
Ann: Men läs inte.
Mor: JAG LÄSER INTE! (lite för bestämt)
En sekund av funderingar
Ann: Jo.. du läser visst
GAPSKRATT

Snacka om misslyckat försök att ljuga.

Känner ni precis som jag att söndagar liksom är en dag som spenderas åt ingenting. En meningslös dag. Lugn i och för sig, men samtidigt fylld med ångest eftersom man varken har ork eller lust till att göra något vettigt trots att det är precis vad man borde. Nej söndagar skulle för min del gärna hoppas över. Att låta helgen börja på fredag är en betydligt bättre idé. När jag blir statsminister ska jag se till att ändra på det där. Istället för att tänka på denna hemska söndag nu tänkte jag istället att ni skulle få veta allt om min lördag.

I går köptes som sagt balklänning. Dessutom passade Daniel på att köpa en present till sin syster och en skiva á la Markus Krunegård. Vår tur på stan avslutades på Lobbyn, där Daniels familj befann sig. Vi blev bjudna på lunch och det smakade riktigt bra. Jag tycker Lobbyn och café Göteborg är två av stans mysigaste ställen. Deras måltider serveras alltid med frukt och massa grönt till och så fint upplagt att man knappt vågar äta upp det. Det är inte speciellt dyrt och bara en sån sak som att de bjuder på lite smågodis när man ätit klart höjer nivån. Enkla saker som gör det unikt. Som hårsprayen som finns på toaletten och då inte enbart i en valör, utan fyra. Och hudkrämen. De två tvålarna man kan välja på och tuggummit som man kan förse sig med efter att man gjort sina behov. Inte att förglömma är heller spelen som finns att låna. Så när jag och Daniel ätit klart så våra magar stod i fyra hörn satte vi oss i fotöljerna och spelade fyra i rad. Vårt eviga tävlande fick sig sin dos även idag. Jag tror matchen slutade oavgjort. Efter ett tag började Daniel klaga att jag såg för kär ut. Han fattade inte att jag bara upplevde en stund av fullständig lycka och faktiskt inte kunde förmå mig att se mindre kär ut.

På kvällen åkte vi till Jenny där även Ludvig var. Vi började prata om att resa i sommar (jag lyfte idén för Jenny för några dagar sedan och alla verkade nappa på den). Det som är mest spännande är vart vi i slutändan hamnar. Ludvig vill gärna ha en meningsfull semester där man ser och gör saker mest hela tiden (han nämde alla storstäder som paris, london, new york osv.). Jenny är otroligt erfaren när det kommer till resande men deras familj tar alltid flyget till varma stränder och solstolar på någon sönderturistad cannarie ö. Daniel menar på att reser man till Bulgarien måste man vara singel för där är det enda man gör att festa. Ludvig menar på att får han inte en meningsfull resa med en massa spännande aktiviteter så fördrar han Bulgarien och sprit. Daniel tyckte Egypten var en bra idé eftersom han då enligt lag kommer ha större makt än mig. Ludvig nappade på idén att sälja Jenny för kameler, något som faktiskt är fullt möjligt i Egypten. Jenny accepterade Egypten (trots att hon kände sig lite förnärmad över kamelgrejen) som faktiskt är ett solstolsland som man dessutom kan snorkla i. Men Ludvig klagade då plötsligt över att man får vatten i näsa och mun. Ja, och jag satt väl där som en liten medlare som tänker att storstäderna avverkar jag under min tågluff som jag tänkte försöka tajma in till nästa sommar men fortfarande åker jag gärna till en ny spännande plats där det faktiskt händer mer än fylla och svenne bränna av värsta sort. Vart vi slutar är ännu en gåta. Och en ännu större gåta är hur många som faktiskt kommer återvända hem efter resan.

Hela kvällen slutade med att vi såg film. Eller, rättare sagt, Daniel såg film och vi andra sov. Det var så grymt härligt att snarka i takt och känna den där oövervinnerliga gemenskapen man bara kan uppleva efter en stunds sömn tillsammans.