Rubriken är en sanning, faktiskt.

Det har ju varit sportlov hela veckan och jag har gått och känt mig stressad och tänkt att jag inte alls fått njuta av ledigheten, men det har jag visst. Om jag ska vara riktigt ärlig med mig själv. För jag har gjort snuskigt lite och bara ägnat mig åt att "utveckla mina relationer". Utvecklingen har gått bra. Jag har fått Daniel att symptaigråta med mig, jag har fått honom att äta en hel måltid med efterrätt inkluderat på samma tallrik som mig, jag har fått honom att hämta glas efter glas efter glas med vatten till mig (så många glas att efter ett tag var det enda jag såg när jag tittade på honom en lurvig fårskinnskallufs som var misstänkt lik en toffel - jag älskar tofflor) och jaa.. vi har varit på biblioteket. Jag har dessutom utvecklat min relation till Curre (lyckligtvis inte min pa100-mentor utan Daniels katt, som troligen stavar med K, men C är tuffare). Har jag sagt att katter hatar mig? Alltså, de gör verkligen det. Men jag har hitat en kattvän, detta har i sin tur nästan lett till att jag börjat tycka om katter vilket är helt sjukt egentligen. Curre och jag har tittat på TV tillsammans och alla hans hussar och mattar har varit imponerade över att han ens givit mig en blick, tydligen är han en kräsen typ som inte ens faller för kusin Matteus, men mig gillar han. Jag behövde bara klappa lite med handen och så hoppade han upp i min famn och kurrade som om han inte kunde annat. När jag inte klappade honom buffade han med huvudet precis som Gilly brukar göra och jag kliade honom lite tillbaka. Som tack dök han upp med sitt katt-ansikte rakt framför mitt och liksom duttade med sin kalla nos mot min i jämförelse groteska näsa. Vi var som ett förälskat par. Det var vackert.

Jag tog även min andra Gardasil-spruta. Det i sig var en upplevelse ska sägas, som ni trogna läsare lär veta vid det här laget så är jag en i det närmsta obotlig fobiker när det kommer till sprutor. Bara tanken kan få mig att böla och det är precis vad jag gör - varje gång det är dags. Utom denna. Jag hann liksom inte. På något sätt hann sjuksköterskan luska fram att jag var spruträdd (jag sa något i stil med, "du behöver inte vifta med sprutan framför ögonen på mig tack. Jag vill helst inte se den"). Då var det inte snack om några milda strykningar och visor. Nej, kvinnan bad mig lägga mig på sängen men jag satte mig bara så hon började trycka ner mig så jag hamnade i liggande ställning men jag stretade emot som en livrädd iller. Rätt snart insåg jag att om jag var illern, var hon en björn och kampen redan var förlorad. Jag lät mig tryckas ner på britsen och kände hur hon med ett fast grepp började tvätta den lilla fläcken där sprutan skulle tryckas in. En millisekund senare hade hon tryckt in den. Det fanns ingen tid för reflektion, gråt och förtvivlan. Allt var försent. Hemsk sjuksköterska tänker ni. Ja. Men effektiv behandling. Jag hann inte ens tänka. Hon var finne. (Ja, det förklarar faktiskt en hel del i sammanhanget!)

Vi har även varit på en tur till paradisbadet och som jag sa, Vindelns bibliotek. Men dessa två mycket extraordinära händelser ska få varsitt alldeles eget inlägg senare. Om jag har tid. För det bjöd på både drama, skräck, sorg och skratt.

P.S. Jag glömde att jag även fått Daniel att sjunga massor av sånger för mig (det var när jag hade mitt pms-gråt). Ja, mitt känsloliv lever en berg-och-dalbana och gråt är en mycket viktig beståndsdel i denna attraktion. Även skratt, glädje och allmän vresighet hör dit.