Jag sms:ade just Dan Roskvist i Gunnarps Kyrkliga Samfällighet och frågade om vi ska byta julklappar i år.
Jag behöver kanske inte säga att sms:et kom fel. Men jag gillar ju julklappar så vill Dan gärna byta klapp med mig kan jag garantera honom den finaste bibeln (Daniel har många och märker säkert inte om en försvinner...)
Ibland läser man bloggar som ger absolut ingenting. Eller ännu värre, som ger ångest, avundsjuka och missunsamhet. Jag försöker skala ner min blogglista, bara se till att läsa de viktigaste. De som värmer, peppar och får mig att reflextera. Jag har också bloggar på min lista som får mig att skratta, att le igenkännande och bara nicka till skärmen -som om det fanns någon bakom som såg. Sånna bloggar gillar jag. Avundsjuka avskyr jag och jag önskade att jag kunde konsten att stänga av den känslan. Det är svårt, men jag tror att det går. Till exempel genom att banta ner sina "att följa bloggar" och genom att öppna ögonen och förstå att jag är nog, trots allt, precis så lycklig som jag behöver vara. Och jag behöver inte vara någon annan för att duga. Jag är jag och det räcker. Precis som du räcker precis som du är.
För några dagar sedan var det en man som kom in och skulle ha en körkortsbild. Efter jag fotat honom frågade han om han fick fota mig. Tydligen var han med i någon grej på internet som gick ut på att fota en bild om dagen. Jag hade inte hjärta att säga nej även om det verkade lite skumt. Nu ångrar jag mig lite. Man vet ju aldrig vars man kan hitta sig själv längre.
Här får ni en låt jag börjat lyssna på de senaste dagarna.. tror jag gillar den
Jag vet inte om jag berättat det för er, men i present till min pappa gav jag en storstädning av HELA huset. Vilket innebär att varenda skåp och vrå ska vändas ut och in på. En tredjedel slängs, en tredjedel skänks/säljs eller försvinner på annat sätt och resten får stanna kvar hemma. Det är sannerligen ett gediget arbete som tar sin tid. Idag har jag ägnat dagen åt datarummet och fyra garderober där inne. Nu finns det plötsligt ortoligt mycket plats över men desto mindre plats i soptunnan. Och så har jag lyckats få ihop en hel del påsar med saker som ska till återvinningen. Helt otroligt vad mycket saker man lyckas samla på sig under ett liv!
Jag gillar inte dagar av blodbad. Då vill jag ligga i sängen och se film hela dagen med en stor godispåse vid sidan om mig och en pojke som masserar min onda rygg och passar upp mig. Istället har jag träffat min coach, jobbat stenhårt och suttit och gnagt banan idag. Imorgon hoppas jag på bättring!
Mitt fina halsband med ett hjärta som jag fick av Daniel (och som jag inte tagit av mig sedan dess..)
Igår kirrade jag tre julklappar, till pappa, morfar och mormor. Idag har jag kirrat en julklapp till mamma, en till Daniel och en bonus till mig själv. Det känns bra. Riktigt bra.
Vad som dock känns mindre roligt är att jag hela tiden hittar massor av roliga saker jag skulle vilja köpa till Daniel. Han har så mycket han skulle bli glad för men hans riktiga julklapp köpte jag ju redan i Sundsvall för flera månader sedan. Så nu blir det bara riktiga nöd-grejer som jag verkligen inte kan vänta med att ge honom som slinker med mig till kassan. Det lär stå mig dyrt men förhoppningsvis får jag tillbaka det genom evig kärlek.. eller något i den stilen.
här hade jag tänkt visa en balbild.. men dessvärre var det fel format så det får väntaytterligare några veckor
Att få barn var inte omvälvande som en bomb som plötslig sprängdes, men det var omvälvande på det sättet att successivt hade den där lilla varelsen tagit över hela mitt liv. Som en klick färg i vatten som sakta sakta bara sprider sig och tillslut har färgat hela vattnet. Ungefär så beskrev A känslan att bli pappa.
Och jag tänker att det är ungefär samma känsla när man blir kär. Det kommer inga blixtar och dunder men ändå på något sätt har man blivit så oerhört färgad av den andra att man inte riktigt kan förstå det. Ändå känns det så självklart. En känsla mjuk som sammet.
Igår var jag och Daniel och såg Magnus Betnér. Han öppnade bra. Svininfluensan. Ett ämne ingen kan ha missat. Skratt. Sedan lät han oss ta del av sina aggressioner mot de små svenska tidningarna som han denna gång valt att låta betala för att få komma på föreställningarna -för att de är för dåliga på att recensera. Jag fattar poängen, jag tycker att det är vettigt att tidningarna betalar för sig liksom alla vi andra men jag tycker inte att det var så intressant och roligt så att han hade behövt delge hela publiken sin ilska. Men okej, låt gå tänkte jag. Det kommer snart dra igång på riktigt.
Men nej. Det tog liksom tvärstopp. Betnér kändes otaggad, trött.. inte alls sådär samhällskritisk och vaken som han ska vara. Visst skrattade jag ibland. Visst var det stundom riktigt roligt, men det motsvarade inte mina höga förväntningar. Förra året var han vass och skitrolig. Jag skrattade så jag hade ont i magen. Nu ville jag gå min väg. Jag blev mest förbannad.
För jag bryr mig faktiskt inte om han stoppar en deo i röven. Jag tycker inte det är humor. Jag tycker att det är konstigt, visst får man göra det om man har behållning av det, men inte behöver man berätta det för hela publiken? Inte behöver jag veta i detalj hur han gör när han porrsurfar. Inte är jag speciellt intresserad av hans diskussioner hemma med flickvännen om vems tur det är att vaxa könet. Och jag tycker inte att det är roligt när han säger att han skiter i om människor tar skada av droger. Alkohol är ju i princip lika farligt och eftersom det är lagligt borde man lika gärna kunna legalisera all skit. Det är ju självklart? För mycket skit är ju bättre än lite. Fler familjetragedier är ju bättre än få. Självklart. Jag kanske har blivit så tråkig att jag inte kan skratta åt sånt jag inte håller med om, eller så var det bara så att hans försök till skämt inte var roligt. Jag vet ärligt inte. Vad jag vet är dock att killarna tycktes ha en betydligt roligare lördagskväll än tjejerna denna gång. Om det säger något om showen i sig vet jag heller inte. Men för mig säger det en hel del.
Det var inte så dåligt som en plopp, tyvärr Betnér, men inte var det mer än en trea. En riktigt sval sådan. Jag är ledsen och vill gärna ha mina pengar tillbaka.
Men det är faktiskt inte så illa, boken har bilder också. Bla. denna:
Och på det stora hela är jag rätt nöjd. Politik, politik, politik i sin mest koncentrerade form, men Görre skriver faktiskt med ett bra flyt, så jag känner mig rätt nöjd trots allt. Önskar dock att jag hade en riktig chic-lit-bok att varva med, det känns som att det kan behövas. Tips?
Daniel åkte iväg på jobbet tidigt idag och för en gångs skull var det jag som fick ligga kvar i sängen och mysa. Det blev dock lite mycket mys, eller snarare sömn, så jag klev upp betydligt senare än tänkt men det var mest bara skönt när jag tittade ut och såg vilket ruskigt väder det var där ute. Så idag har jag bara myst, börjat med en tavla och varit ute på en blöt promenad med Gilly som glatt skuttade fram. Ja.. så har jag gjort det jag fasat för hela veckan, nämligen mailat min arbetsförmedlare och berättat om det enorma antalet jobb jag sökt och alla mina andra storslagna insatser för att få ett jobb.
En liten hint om hur mitt nya konstverk kommer se ut..
En invandrare kommer in och berättar vad han behöver hjälp med. Jag frågar och försöker lista ut om vi kan hjälpa honom. Då och då måste jag fråga upp och be honom att förtydliga (det händer rätt ofta, folk tycker att det är självklart vad de vill ha hjälp med men de har missat att allas hjärnor inte synkar med deras..). Ibland råkar jag svara konstigt på det han säger. Jag missuppfattar och hör inte riktigt. Tillslut utbrister han "Jag borde haft med mig en tolk hit!" .. ooopss tänker jag. Skrattar lite och håller med. Så fortsätter samtalet och jag hänger fortfarande inte riktigt med hans brytning (trots att han pratade rätt bra svenska). Hur som helst, det hela slutar med att han frågar "Har du träffat en invandrare förut?" "Eh.. ja?", svarar jag lite chockat. Så skrattar han "Har du pratat med någon invandrare? Du förstår i alla fall inte vad jag säger". Vad svarar man på det liksom? Jag önskar jag hade sagt att jag har en hörselskada. Nu tror han ju att jag är rasist.
Ikväll har jag varit med Kina på en föreläsning med underbaraClara som talare och sångare. Det var underbart och jag gillar henne ännu mer efter det här! Nu, godnatt
Nu ska jag och mamma se arga snickaren och sedan blir det nog pyjamas på och datorn i sängen med en halvkass film. Vilken vet jag inte ännu, men det lär visa sig. Scrolla och peka metoden fungerar rätt bra. Sedan ska jag fundera ut ett lämpligt motiv till en tavla jag ska göra.. jag har nämligen börjat måla med oljefärg. Har ni tur kanske ni får se mitt första verk..
... min mamma skickade ett sms där det stod "Älskar dig". Min mamma skickar aldrig sms. Utom idag. Jag började storgrina.
Lena måste ha berättat. Eller så fattade hon utav det som stod på FB. Eller så skvallrade mormor. Eller så läste hon min blogg. För jag har inte hunnit berätta. Inte orkat.
Jag fattar om folk inte alls gillar att kommentera med ett namn.. men anonym.. det gör mig gråhårig varje gång. Speciellt när det är förnuftiga saker som skrivs. Det blir liksom en väldigt ensidig kommunikation.
Hur som helst anonym, det stod mellan mig och en annan gällande jobbet. Jag var "en mycket värdig tvåa" (citat från "rekryteraren") och NEJ det kommer inga jobb TILL MIG, jag måste söka dem. Söka dem som en galning. Och jag gillar inte att söka. Plötsligt känns alla andra jobb tråkiga och idag får faktiskt livet vara meningslöst och skitigt och fullt av choklad. Bli gärna tjock med mig, det ska bli mig ett sant nöje! Jag behöver sällskap. MVH Ann
Ni vet marabou-reklamen? När alla får välja hur många rutor de behöver för att bli glada igen.. I reklamen är det fjuttiga siffror som typ fyra rutor. Jag har idag köpt upp hela ICA:s lager med choklad och är tveksam om det ens hjälper. Jag fick inte jobbet. Inte för att jag gjorde ett dåligt intryck, de var väldigt positiva och inte heller för att mina referenser avslöjade dolda egenskaper och hemligheter, för de var tydligen väldigt vänliga i sin beskrivning. Varför jag inte fick jobbet var, hör och häpna, de hittade en man som jobbat på flera ställen i Sverige med liknande frågor. Och min erfarenhet var plötsligt inte tillräcklig. Har vi hört den förut? Är vi förvånade? Jag är tillbaka på ruta ett och funderar återigen på slakt. Mamma kommer få en tuff match när hon ska försöka rädda mig denna gång. Ja, såvida inte chokladen funkar då.. än så länge har jag bara fått ont i magen, men det är ju i alla fall något. OCH JAG SKITER I OM JAG BLIR FET MOZAFFER!
Svar: Hon blev beordrad (ja, denna gång var det en order och inte ett frivilligt beslut) att gå ut med hunden. Så fort jag tagit mig utanför dörren insåg jag vad jag hade på mig. Tänk nu på de fulaste byxorna du har i din ägo. Om du är mode-freak, mode-bloggare eller har lagt för mycket pengar på kläder i ditt liv funkar inte detta, tänk då istället på ett par långkalsonger. Ser ni det framför er? Bra! Tänk er då ett klädesplagg som är snäppet värre. Då har ni mina byxor. Direkt snodda från pappa. Pappa använde dem typ... på 80-talet kanske. De är riktigt blåa men med åldern har de blivit diverse fläckar från färg och annat. Kom också ihåg att de är ungefär 10 storlekar för stora. De är enorma. Hasar ner så att jag visar halva rumpan. Och ja, vi kan sammanfatta det med att de inte är direkt smickrande för varken min figur eller min image. Jag vill inte utmärka mig som en modemedveten person, inte ens en person som är speciellt noga med vad jag har på mig, i alla fall inte när jag är hemma. Men, att lämna huset med dessa byxor kändes inte alls bra. Därav valde jag att stappla mig fram i mörkret där förhoppningsvis ingen människa skulle lyckas skåda mig. Och ooh så bra det gick. Men inte gör jag om det, för när jag går ut med de blå byxorna på är gränsen nådd.
Dagens nyhet: Morfar har startat en blogg. Nu har han inte bara egen hemsida och facebook-användare.
När apberget hade sina glansdagar var han även nära att skaffa en sådan, för att kommunicera med sina kära barnbarn. Nu får han nöja sig med ovan nämnda medier. Att han dessutom är en flitig användare av photoshop och andra program är en annan historia. Lika så att vi ofta får samtal med frågor om hur man gör olika saker i de olika programmen. Närmar man sig sina äldre dagar så känns det helt okej att inte förstå allt.
Jag skulle först få höra om ett jobb förra veckan. Nästa bud var, fredag eller i början av denna vecka. Nu har måndag passerat utan samtal. Mamma säger att det är ett dåligt tecken. Jag är nära bristningsgränsen. När får vi fira? När kan jag få känna hopp om framtiden? När ringer dom? Det är ju mitt jobb!
Ännu mer ångest får jag av tanken på att jag ska kontakta min af-handläggare i veckan och berätta hur det går med jobbsökandet. Det går jättebra, jag har sökt ett helt jobb. Pinsamt. Men jag har ju hittat mitt jobb. De andra verkar dock inte riktigt ha fattat det... än.
Spikmattan är blivit utnämnd till årets julklapp. Jag säger bara, släng dig i väggen spikmatta, här har vi den coolaste julklappen. De ser ut som vanliga hörlurar till ipods, enda skillnaden är att de är 500 gånger större. Helt klart något som väcker uppmärksamhet på festen. Dessa finns att köpa på roligaprylar.se och kostar 595 kronor.
...när vi lämnar ut bilder försöker vi vara positiva och glada. Ett bra sätt är att säga något i stil med "Jaaa... det är ju så roligt att ha kvar bilder sedan när de blivit lite äldre" (bilder på barn) eller så kan man hålla med kunden. Jag kom dock på mig i sista sekund när jag lämnade ut "gravid-bilder", alltså fina bilder på mamman, magen och pappan. För inte kan väl jag hålla med om att man glömmer så snabbt hur stor magen var... herregud, jag är ju bara barnet självt.
Daniel kommer att bli en bra pappa. Gårdagen ägnade han åt att göra en skattkarta. Förvisso inte åt våra icke existerande barn, utan till mig. Skatten var inget mindre än choklad. Då kan man ju inte bli annat än glad.
I veckan jobbar jag varje dag, utom fredag (då ska jag agera ordförande i FN:s generalförsamling) och på söndag (som är och bör förbli en vilodag). Detta frekventa jobbande har lett till diverse arbetsskador:
Jag drömmer om jobbet
Jag avslutar alltid samtal med "tack så mycket" eller andra vänliga fraser
Jag säger konstiga ord som bättre passar för någon i 50-års åldern men som vill låta "lite ungdomlig"
Julplanerna börjar redan sakteliga ta fart. Lillajulafton med vänner planeras. Julklappsinköp och julbak. Jul, jul, jul. Visst känns det sjukt att det bara är två veckor kvar till 1:a advent? Men så är det. Bäst att fortsätta med julplanerna med andra ord.. det går fortare än vi anar.
Lena har sjukskrivit sig från jobbet idag vilket har fått min mor att gå lös med bakteriedödande medel på allt som kan bära smitta. Vi får se om hennes försök lyckas hindra sjukdomsspridningen.
En pojke knuffades in i mig ikväll. Jag började blöda näsblod. När vi kom hem till Kina bet hennes låne-iller mig på hakan. Det likar Stockholms blodbad. Fast jag har döpt det till Coronas blodbad. Men jag hade kul ändå.
Vaknade i morse, skynda upp och packa present, festkläder, smink, sovkläder och annat, klä på sig, äta frukost, iväg med bussen. Till jobbet. Jobba, åka till farmor och farfar. Gratta dem. Skynda till Emma. Laga mat. Göra oss i ordning. UT. Det finns inte mycket tid för att vila idag. Inte igår heller, men det blev ju lyckat, så jag hoppas på samma resultat idag. Vad gör ni denna (i Umeå snöiga) dag?
Snälla vänner som läser bloggen, kan ni skicka ett sms eller skriva ert nummer (och namn såklart) så kan jag nå er igen. De flesta nummer har nämligen försvunnit ut i tomma intet.
Jag behöver verkligen en mobil. Därför har jag fått sitta och leta efter en ny ikväll. Jag vill absolut inte att den ska vara för dyr samtidigt som jag inte vill behöva ladda den varje kväll. Antingen blir det första bästa mobil (den billigaste) som jag sedan framöver får byta till en nyare eller så blir det denna, Sony Ericsson W302. Vi får se. Hoppas bara att jag lyckas hitta någon mobil under de 30 minuter jag har på mig imorgon..
Jag är ledsen. Mycket ledsen. Min mobil sa hej då igår. Packade kappsäcken och tog farväl. Trillade av pinnen... avled. Den är svart. Jättesvart. Jag tar ut sim-kortet, batteriet. Stoppar in dem igen. Sätter på. Ingen reaktion. Upprepar. Ingen reaktion. Upprepar. Ingen reaktion. Låter Daniel försöka. Ingen reaktion. Upprepar. Ingen reaktion. Min kära mobil som klarat allt. Som blivit sönderbränd. Kastad i marken (flertalet gånger) och som ständigt varit med mig, är nu borta. Svart. Finito goodbye.
Det känns rent ut sagt förjävligt. Jag som har massa viktiga samtal som väntar. Dumma dunderklump.
Ja, ibland går saker verkligen fort. Idag, två dagar efter att jag lämnat in mitt papper på arbetsförmedligen, ringe hon som ska komma att bli min coach. Hon tyckte att vi skulle ses så snart som möjligt och sån tur var passade det redan på fredag. Då ska jag ha med mig CV, personligt brev och några rader om vad olika personer tycker kännetecknar mig. Det är nämligen med hjälp av detta vi ska bygga varumärket "Ann". Så är det, jag ska ut och sälja mig själv. Ja, alltså inte prositution utan ni fattar.. sälja in mig hos arbetsgivarna. Jag är jättenervös, fast faktiskt ännu mer nervös inför morgondagen. Då väntar den stora prövningen.
Här försöker jag sälja min bok -Ett ögonblick i sänder.. nu gäller det dock att sälja in MIG
Ännié säger: i family guy svär de ju bara, jag gillar inte sånt X-men säger: dem svär lite jue ;P jättelite faktiskt
Ännié säger: det har ju världsrekord i mest svordommar.. X-men säger: klart men sjukt rolig serie meg är så mobbad XD haha stewie är bara awesome
Ännié säger: jag vet att meg är mobbad. så mkt har jag fattat. det är den enda jag vet vem det är. X-men säger: haha omg Ännié säger: men visste du att det är samma kille som gör rösterna till Peter, Stewie och Brian? (jag hade just haft turen att läsa det på denna sida) X-men säger: ja fett coolT! i simpsons gör nån rösterna till typ 7-11 karaktärer Ännié säger: det är ÄNNU coolare
Efter detta lär jag ha stigit till i alla fall en 6:a. Och det kan jag leva med.
Och efter att ha sett dessa klipp är jag nog uppe i.. åtta.
Inte het på singelmarknaden? Börja titta på family guy och simpsons.
X-men: hon gillar typ family guy och simpsons. vilken tjej som helst som gillar sånt är genast en 8a i min bok..
Ännié säger: haha, då får jag säkert minus i din bok, jag ogillar båda serierna starkt. HAHA X-men säger: jo du dras ner till 4-5 från typ 10 simpsons är iaf en kultgrej nästan... du borde se sånt
Letar bilder till en julklapp jag ska göra till morfar och Ulla och hittade denna härliga sensommarbild. Jag blev så himla sugen på att mysa i hängmattan att jag allvarligt funderar på att flytta in den.. Vi får se vad resten av familjen säger om den saken.
I torsdags firade jag och Daniel vår årsdag. Detta gjorde vi med en härlig middag på Costas följt av smaksatt latte och choklad på Waynes. Hela kvällen avslutade vi på SF framför "Flickan som lekte med elden". Kvällen var perfekt, faktiskt. Maten smakade gott, stämningen var grekisk och filmen tyckte jag var bättre än första. Och pojken var den bästa. Som alltid.
Idag har jag återigen en ganska lång lista på saker jag ska göra. Bla. byta glödlampa i rummet och skruva in rätt tid på klockorna. Jag vet att jag är sent ute, men just klockbakställning är något jag tycker är lite för jobbigt att göra. Jag nöjer mig oftast med att ändra tiden på mobilen och sedan kan det dröja bra länge innan jag tar mig för att ändra de andra klockorna. Men nu ska det göras. Sedan ska jag kolla lite jobb och annat tungt. På listan finns inte "blogga" med. Inte heller "titta på project runway", men det tänker jag göra ändå.
Jag längtar utomlands. Framförallt Italien.
Går allt som vi vill åker troligen jag och Daniel dit till våren. Gärna länge.