Att få barn var inte omvälvande som en bomb som plötslig sprängdes, men det var omvälvande på det sättet att successivt hade den där lilla varelsen tagit över hela mitt liv. Som en klick färg i vatten som sakta sakta bara sprider sig och tillslut har färgat hela vattnet. Ungefär så beskrev A känslan att bli pappa.

Och jag tänker att det är ungefär samma känsla när man blir kär. Det kommer inga blixtar och dunder men ändå på något sätt har man blivit så oerhört färgad av den andra att man inte riktigt kan förstå det. Ändå känns det så självklart. En känsla mjuk som sammet.