Jag skulle först få höra om ett jobb förra veckan. Nästa bud var, fredag eller i början av denna vecka. Nu har måndag passerat utan samtal. Mamma säger att det är ett dåligt tecken. Jag är nära bristningsgränsen. När får vi fira? När kan jag få känna hopp om framtiden? När ringer dom? Det är ju mitt jobb!

Ännu mer ångest får jag av tanken på att jag ska kontakta min af-handläggare i veckan och berätta hur det går med jobbsökandet. Det går jättebra, jag har sökt ett helt jobb. Pinsamt. Men jag har ju hittat mitt jobb. De andra verkar dock inte riktigt ha fattat det... än.