3 dagar och 7 timmar
Så länge sedan var det jag skrev sist.
Synd att jag inte har mycket att skriva.
Kan dock berätta att jag trodde att jag skulle avlida i morse. Klev upp, kände att jag hade lite ont i ryggen, anade att det var mensdags. Ingen panik med det. Så bara typ 10 minuter senare ligger jag på toan, magen kniper och krampar, ryggen gör ont och hela jag kallsvettas över hela kroppen. Så fort jag satte mig upp snurrade huvudet och det enda jag ville var att spy -men det gick inte. Jag låg där på golvet länge. Gnydde och kände mig hemskt ynklig. Tillslut tog jag mig upp -för att göra det enda rätta -ringa mamma. Hon tröstade och gjorde mig lite lugnare så efter samtalet lyckades jag dricka lite vatten och la mig sedan i sängen. Succesivt försvann smärtan och tillslut somnade jag och sov tre timmar till. Jadu, att vara kvinna är inte att leka med. Tydligen.
Synd att jag inte har mycket att skriva.
Kan dock berätta att jag trodde att jag skulle avlida i morse. Klev upp, kände att jag hade lite ont i ryggen, anade att det var mensdags. Ingen panik med det. Så bara typ 10 minuter senare ligger jag på toan, magen kniper och krampar, ryggen gör ont och hela jag kallsvettas över hela kroppen. Så fort jag satte mig upp snurrade huvudet och det enda jag ville var att spy -men det gick inte. Jag låg där på golvet länge. Gnydde och kände mig hemskt ynklig. Tillslut tog jag mig upp -för att göra det enda rätta -ringa mamma. Hon tröstade och gjorde mig lite lugnare så efter samtalet lyckades jag dricka lite vatten och la mig sedan i sängen. Succesivt försvann smärtan och tillslut somnade jag och sov tre timmar till. Jadu, att vara kvinna är inte att leka med. Tydligen.
Min mamma har uppsatser att skriva, jag får sota för tidigare gnäll
Nu har mamma snart gått klart sin universitetskurs. Återstår gör bara slutuppgiften, två uppsatser på vardera cirka två sidor. Nu är det ombytta roller. Jag får sitta och agera bollplank. Komma med nya synvinklar och förklara hur man sätter ut fotnötter och annat. Jag gillaré!
Det har hänt något med mig.. igen
Jag har alltid sagt. "Jag är för jämlikhet, därför vill jag inte kalla mig feminist." Och jag står fast vid det, ÄVEN om jag vet att feminism inte är ett hot mot jämställdheten utan en väg dit. Jag tycker bara att det är fel, att något med ett mål om att alla ska behandlas lika, ska kallas feminism, som är inte alls är ett "jämlikt" ord.
Hur som helst. Den senaste tiden har jag gång på gång reagerat på olika typer av kränkande kommentarer mot kivnnor. Det är som att jag plötsligt fått glasögon och facit och börjat se verkligheten. I alla fall den verklighet feminister pratar om. Och verkligheten gör mig sannerligen galen ibland.
Som när man ser kommentarer till Anna Ankas uttalande om att kvinnan ska ställa upp. Ja, ni har nog hört det så ni är spyless. Men jag ska tjata vidare. Det som för mig galen är att en stor del män kommenterar och lägger sig i -och håller med. Det är väl inte så jäkla svårt att skriva under på hennes uttalande när det inte gäller en själv. För inte sjutton är det männen som tvingas upp och ska tillfredsställa sin partner. Och skulle det vara det vore det sjukt. Lika sjukt är det att kvinnor, enligt Anka, ska göra detta. Och ännu mer sjukt är det finns män som håller med.
Är vi så dumma? Tror vi att vi har en skyldighet att ställa upp? Att paragraf fem i de mänskliga rättigheterna deklarerar "Du skola suga av din partner då han så önskar liksom han skola tillfredsställa dig då du begär så." Nej, det finns ingen sådan mänsklig rättighet. Däremot finns det en om att man ska ha rätten över sin egen kropp. Skriv ned den och glöm den aldrig. Den är viktig.
Jag lever vidare. Förtränger. Ignorerar. Orkar inte reta upp mig igen. Gör det ändå. Blir galen. Varje gång blir jag galen. Och ibland glad.
Som när Malin Wollin skriver en krönika om skabbiga sexsråd och hur hon ska hantera dem. Det här är vad hon ska säga till sina döttrar:
Hur som helst. Den senaste tiden har jag gång på gång reagerat på olika typer av kränkande kommentarer mot kivnnor. Det är som att jag plötsligt fått glasögon och facit och börjat se verkligheten. I alla fall den verklighet feminister pratar om. Och verkligheten gör mig sannerligen galen ibland.
Som när man ser kommentarer till Anna Ankas uttalande om att kvinnan ska ställa upp. Ja, ni har nog hört det så ni är spyless. Men jag ska tjata vidare. Det som för mig galen är att en stor del män kommenterar och lägger sig i -och håller med. Det är väl inte så jäkla svårt att skriva under på hennes uttalande när det inte gäller en själv. För inte sjutton är det männen som tvingas upp och ska tillfredsställa sin partner. Och skulle det vara det vore det sjukt. Lika sjukt är det att kvinnor, enligt Anka, ska göra detta. Och ännu mer sjukt är det finns män som håller med.
Är vi så dumma? Tror vi att vi har en skyldighet att ställa upp? Att paragraf fem i de mänskliga rättigheterna deklarerar "Du skola suga av din partner då han så önskar liksom han skola tillfredsställa dig då du begär så." Nej, det finns ingen sådan mänsklig rättighet. Däremot finns det en om att man ska ha rätten över sin egen kropp. Skriv ned den och glöm den aldrig. Den är viktig.
Jag lever vidare. Förtränger. Ignorerar. Orkar inte reta upp mig igen. Gör det ändå. Blir galen. Varje gång blir jag galen. Och ibland glad.
Som när Malin Wollin skriver en krönika om skabbiga sexsråd och hur hon ska hantera dem. Det här är vad hon ska säga till sina döttrar:
"Det är väldigt individuellt när man blir sugen på sex, en del är 15, andra är 21. Endast osäkra tjejer tävlar i samlagsdebut, du väljer ditt startskjut.
Analsex är inte särskilt vanligt och min personliga åsikt är nej tack, men du gör som du vill.
Du ska aldrig någonsin ha sex om du inte är sugen, du kan få vestibulit och då kan du kanske aldrig njuta av sex igen.
Ta aldrig bilder, filma aldrig, sex är mellan dig och den du ligger med.
Använd kondom. Ät inte p-piller, ingen man stoppar i sig hormoner, varför ska du?"
Och jag blir glad av det. Tack Malin. Tack för att det finns vettiga människor. Tack, tack, tack. Sedan ser jag kommentarerna. De flesta stör sig på det där sista, "Ät inte p-piller, ingen man stoppar i sig hormoner, varför ska du?". Radikalt, javisst! Men varför ska jag tvinga mig till något jag inte trivs med, bara för att killen vill eller förväntar sig det? Jag föredrar p-piller. Jag tycker kondomer är för omständigt. Då kan jag ta humörväxlingar, minskad sexlust och andra biverkningar. Men det är för sjutton inte självklart att jag ska ta det. Jag måste få göra mitt eget val, helt oberoende av yttre föreställningar, förväntningar och allt vad det kan vara.
Och visst kan ni fota er hur mycket som helst när ni har sex. Om det verkligen ger er något. Även efteråt. Långt efteråt. Även då ni inte vill kännas vid varandra. Men tro inte att det förväntas av dig. Ställ inte upp bara för sakens skull. Och fundera en extra gång varför du verkligen gör det. Kanske kommer du på att er kärlek inte blir större av ett fotografi -eller inte. Jag bryr mig inte, bara du funderat. Noga.
Och så kan jag fortsätta hela natten. Men nu sätter jag punkt. Jag tror ni fattar vart jag vill komma ändå. Kanske håller ni med, kanske inte. Gör ni det inte -läs detta tills ni håller med. Eller skriv en arg motkommentar så jag har något nytt att bli arg över imorgon.
Jag behöver ett jobb... bevis jag vet inte vad i ordningen
Jag ska lägga mig nu. Och läsa. En bok. På ENGELSKA.
För att jag inbillar mig att "det är bra att läsa lite på engelska så man håller upp språkkunskaperna"
För att jag inbillar mig att "det är bra att läsa lite på engelska så man håller upp språkkunskaperna"
Jag stiger i rang
Okej. Dags att skryta lite. Peppa mig själv. Visa att jag faktiskt kan något.
Ni vet ju redan att kungen och drottningen fått min bok. Det är coolt. Det är faktiskt jättecoolt. Kungen är lite utav min hemliga idol. Jag gillar kungahuset. Tycker absolut att vi ska spendera en massa skattepengar på dem. Faktiskt. Men det var inte den saken vi skulle diskutera nu. Nej, det var ju boken..
Nu har även Lillbabs fått ett exemplar.
Ni ser. Listan på kändisar som läser min bok ökar. Eller läser och läser, de har i alla fall fått den. Sedan får man ju verkligen hoppas att de har hjärta att läsa den också. Men den saken kan jag inte skriva under på. Även om jag gillar kungahuset. Och Lillbabs förstås!
Förstår om ni blir hemskt avundsjuka. Men, tur för er, det finns några ex kvar.
Femtio riksdaler, direkt till Öppen Gemenskaps verksamhet, så blir boken er. Hojta bara till.
Umeå, Umeå .. älskade Umeå
Ibland blir jag riktigt fascinerad. Och irriterad. Igår på Västerbottensnytt berättade man att kommunen bestämt att korvvagnarna på torget ska omdesignas så att de smälter in i miljön bättre. VA? Hörde jag rätt? Mamma bekräftade. Hon sa att det var en fråga som länge funnits på dagordningen. Det är ju sjukt. Har inte tekniska nämnden annat att göra? Jag har aldrig stört mig på korvvagnarna och jag tycker sannerligen att det finns bättre saker att lägga våra skattepengar på. Men tydligen inte. Vi lägger ned skolor, drar in på personal och gör besparningar på de flesta områden, ja utom kultur och korvvagnar då. Det är tydligen det viktigaste Umeå kommun har.
Tröttheten sitter i
Mamma föreslog att jag skulle följa med henne ut imorse för att promenera. Jag gick motvilligt med på det. Klockan åtta kom hon och väckte mig. Gilly var galet pigg och jag var alldeles för skönt nedgosad i sängen, ändå klev jag upp. Och vi promenerade. Sedan dess har jag gjort en rejäl frukost och pysslat med en massa bilder som ska in i album. Snart är det dags att ta med Gilly ut igen, och jag hoppas verkligen att det gör mig piggare. Nu är jag nämligen beredd att offra mycket för att få krypa ned i sängen igen.
Jag ska bli coachad
Om man anmäler sig på arbetsförmedligen kan man få en personlig coach som hjälper en med jobbsökandet, självförtroendet och att sätta upp mål. Idag var jag på en träff där flera av de olika företagen som arbetar åt arbetsförmedligen fick presentera sig. Vissa gav ett jättebra intryck medan andra var lite sämre. Hur som helst blev jag i alla fall väldigt nyfiken på det där med en coach. Jag tror att det kan vara jättebra med någon att bolla tankar med, någon som peppar och ger feedback på CV och annat -samtidigt som de kan förmedla kontakter till företag. Arbetsförmedligen har även dem egna anställda coacher, men dem fick jag inte träffa. Tror faktiskt jag ska välja något externt företag. Morgondagens uppgift blir att bestämma sig för vilket företag jag ska välja. Sedan är det bara att hoppas att de vill ha mig också.
Det finns hopp, även på arbetsförmedlingen
Jag var inte speciellt hoppfull när jag återvände till arbetsförmedligen idag. Jag trodde att jag skulle bli sittande där hela dagen och ändå gå hem lika nollställd som förut. Tack och lov hade jag fel. Jag var där precis när de öppnade, liksom flertalet andra. Bara den synen gav mig panik. Jag trodde verkligen mina rädslor skulle besannas. För ja, det är en rädsla att sitta på arbetsförmedligen en hel dag. Det känns hemskt att vara där. I alla fall. Så for de öppnat så skingrades allt folk och en blond kvinna mötte mig: "Vad kan jag hjälpa dig med?". Jag förklarade läget. Hon nickade. Sedan gick vi in i ett rum och på ett kick var allt fixat. Hon var glad. Log. Pratade. Frågade. Och hon såg mig. Helt fantastiskt. Sedan trodde hon att jag var 29 också, men.. det är en annan historia. Jag fick dock en annan handledare. Någon som har mer kunskap kring ungdomar och sådär. Jag hoppas att hon är bra. Annars.. annars vet jag inte vad jag gör. Troligen går jag tillbaka till denna blonda skönhet och tigger om riktig hjälp. Hon kan hon. Denna blonda skönhet som fått mig att hysa lite hopp för arbetsförmedlingen.
Jobb och kalas och den ständiga tröttheten
Den goda glassen vi åt idag.
Hade jag haft bilden på Björn i toga hade ni fått se den, men tyvärr finns inte den på den här datorn.
Kanske lika bra, om ni vill sova gott i natt..
Igår fick jag veta att läkare ogillar tandläkare. Att varken Simon eller Björn var speciellt sugna på en karriär som obducenter -eller gynekologer. Och så blev vi rörande ense om att Magnus Betner faktiskt är bättre än Johans Glans. Det var en trevlig kväll. Jag skrattade mycket. Skratt är ett gott betyg.
Idag har jag jobbat. Stenhårt. Jag var så glad på jobbet idag. Tyckte att det gick riktigt bra. Imorgon ska mamma ge mig en kurs i bildredigering. Hon tycker att det är dags att jag utvecklas, eftersom jag verkar sitta lite fast på företaget. Kul ska det bli i alla fall, att kunna redigera bilder mår man bara bra av. Direkt efter jobbet åkte vi hem till Daniel. Hans mamma fyller år idag så vi har delat ut presenter och ätit tårta, god mat och lemoncurd-glass som var fantastiskt god.
Mitt emellan allt blev jag dödligt trött. Som vanligt. Är det hösten? Eller är det sant som Kina föreslog, järnbrist? Jag vet inte. Men saken tål att undersökas. Jag gillar inte trötthet. Vill vara full av energi, produktiv och framåt. Men det kommer nog.. peppar peppar (som förövrigt är ett mycket märkligt uttryck).
Ann styr upp sitt liv
Igår fick jag lite panik när jag insåg att det är sista ansökning för universitetet imorgon. Så idag har jag och Daniel suttit en stund och tittat. Jag bestämde mig förvånansvärt snabbt och har nu sökt fem kurser, alla i olika omfattning och i spridda områden. Om jag sedan tackar ja återstår att se. Skönt att ha något att falla tillbaka på i alla fall. Jag har även skickat in ansökan till ett viktigt jobb, som jag ska göra allt för att få. Vad får ni veta sedan, när jag vet om jag fått det eller inte.
Annars har dagen gått i samma produktiva anda. Det började med en löptur för min och Daniels del. Skönt och välbehövligt. Skicka in ansökan till jobb följt av våffellunch (med en god avokado-kräftstjärsts-röra). Så hann vi bara sitta ner och ta det lugnt cirka en halvtimme innan det var dags att åka med Gilly till veterinären. Han har nämligen väldigt ont i öronen. Skakar på huvudet hela tiden och gnyr när man tar för hårt på öronen. Hur som helst åkte vi till veterinären som skrev ut salva (för öronen) och gav honom en smärtstillande spruta. Så vidare i all hast till apoteket, hämta ut alla grejer och hem. Plocka i diskmaskinen och cykla till pappa för middag. Sedan tillbaka igen och söka utbildningar. På något märkligt sätt råkade vi boka två biljetter till Magnus Betner också. Gör inte mig så mycket. Det ska bli riktigt roligt. Så gjorde jag äntligen min beställning med scrapbooking-grejer också. Fick ju lite pengar av mormor så jag tänkte unna mig något extra för hälften av dem.. och ja.. med Betner har visst hela slanten gått åt. Men det är smällar man får ta. Kanske.
Senare väntar en promenad med Gilly och sedan lite grattiskorts-tillverkning till Daniels mamma som fyller år på lördag. Kanske får jag också se på "Inlåst", en dokumentärserie om stökiga, kriminella ungdomar som får prova på att sitta i fängelse. Det är både psykologi och fängelse i ett -alltså en riktigt spännande kombination för en sån som mig.
Annars har dagen gått i samma produktiva anda. Det började med en löptur för min och Daniels del. Skönt och välbehövligt. Skicka in ansökan till jobb följt av våffellunch (med en god avokado-kräftstjärsts-röra). Så hann vi bara sitta ner och ta det lugnt cirka en halvtimme innan det var dags att åka med Gilly till veterinären. Han har nämligen väldigt ont i öronen. Skakar på huvudet hela tiden och gnyr när man tar för hårt på öronen. Hur som helst åkte vi till veterinären som skrev ut salva (för öronen) och gav honom en smärtstillande spruta. Så vidare i all hast till apoteket, hämta ut alla grejer och hem. Plocka i diskmaskinen och cykla till pappa för middag. Sedan tillbaka igen och söka utbildningar. På något märkligt sätt råkade vi boka två biljetter till Magnus Betner också. Gör inte mig så mycket. Det ska bli riktigt roligt. Så gjorde jag äntligen min beställning med scrapbooking-grejer också. Fick ju lite pengar av mormor så jag tänkte unna mig något extra för hälften av dem.. och ja.. med Betner har visst hela slanten gått åt. Men det är smällar man får ta. Kanske.
Senare väntar en promenad med Gilly och sedan lite grattiskorts-tillverkning till Daniels mamma som fyller år på lördag. Kanske får jag också se på "Inlåst", en dokumentärserie om stökiga, kriminella ungdomar som får prova på att sitta i fängelse. Det är både psykologi och fängelse i ett -alltså en riktigt spännande kombination för en sån som mig.
Tänkvärt
I AM BECAUSE WE ARE
Det har hänt något med mig..
Jag känner mig så sjukt trött. Hela kroppen och huvudet. Jag har varit ute och jag har sovit ut -ändå känner jag mig helt otroligt seg. Precis som igår. Förstår inte varför. Jag är inte direkt sjuk och äter, sover och rör på mig. Inte ens speciellt stressad är jag. Ändå känns det som att jag ska falla ihop vilken sekund som helst.
Tjejkvällar ger mig syre
Att det pratades drama igår är inte en underdrift. Herregud vad mycket som hinner hända på någon månad. Hjärtekross, sexorgier (med viss överdrift) och parbildning var bara ett fåtal av de ämnen som avhandlades. Vi hann även med en djuplodad analys av Anna Anka, serien True Blood och andra, låt oss säga, mindre lyckade tv-satsningar. Fotboll stod också på schemat, men om det blev så mycket sett vet jag inte. Vi hann i alla fall konstatera att Sveriges storhetstid knappt varit och troligen aldrig kommer åter. Så vi förflyttade oss till bowlinghallen där vi plötsligt förstod varför förslaget om att bowla kom från just Kina. Hon fullkommligt sopade banan. Men andra spelet tog vi ikapp. Det var oerhört roligt. Jag kommer leva på det så länge, så länge. Det var länge sedan jag skrev det, men jag har underbara vänner. Ni är lycka. Tack!
(Och idag har jag plötsligt fått en insikt i vad riktigt trötthet innebär. Jag sitter ännu i pyjamas. Överväger inte ens att ändra på den saken.)
(Och idag har jag plötsligt fått en insikt i vad riktigt trötthet innebär. Jag sitter ännu i pyjamas. Överväger inte ens att ändra på den saken.)
Några ur sällskapet. Ni är skönhet. Ni är lycka.
Snurrsnurr
Det snurrar i min skalle.
Jag kammar "kärringpoäng"
Ni har väl hört om vuxenpoäng? Att flytta hemifrån, skaffa ICA-kort och annat trams. Jag lyckas nog inte få ihop så många sånna, men det är desto bättre med kärringpoängen. Efter vår Sundsvallsvistelse fick jag i uppdrag att slutföra halsduksstickningen som Bäcka påbörjat till Daniel. Därför har jag helt enkelt ägnat mig åt stickning under de senaste veckorna. När folk frågar om det är roligt svarar jag "Det är rätt avkopplande". Och så är det faktiskt, det är avkopplande. En bra anledning till att inte skriva CV också, men det är en annan historia.
Det är nog dags för en riktig tjejkväll
Ikväll har jag varit uttråkad. Så när min vän M berättade att han ätit middag med en tjej idag började jag snabbt ställa jobbiga frågor som "Pussades ni?" "Vad hände?" Vad sa hon?" "Ska ni gifta er?"... osv. M blev snabbt rätt trött. Såklart. Jag ställer ju jättedryga frågor. Men jag behöver liksom lite drama. Jag lever på drama.
Problemet är bara att mitt liv just nu är helt odramatiskt. Framförallt på kärleksfronten. Det mest dramatiska som händer är väl att jag och Daniel bråkar ibland, men han springer inte längre ut ur huset. Han lämnar inte ens rummet längre. Vi bara kramas samtidigt som vi försöker komma fram till något vettigt. Helt odramatiskt. Helt vanligt. Jättetrisst.
Tillslut frågar M om jag vill höra hela dejt-historien från början. JAAAAAAA skriker jag ut i luften. Trots att konversationen endast tar sin form på msn. JAJAJA. Berätta allt. NU. Och som jag får höra. Från början till slut. Inte mycket drama konstaterar jag sedan. Inte TILLRÄCKLIGT med drama. Är det bara jag på denna jord som vet hur man skapar drama? Herregud. Ser ni inte att jag behöver drama? Att det liksom kliar i fingrarna och att mina tankar är helt inriktade på "Skapa drama, skapa drama!" samtidigt som förnuftet säger "STOPP!".
Så inser jag att det är tjejkväll imorgon. Älskade tjejkväll. Då blir det drama. OOOH så mycket drama det blir. Kanske blir äntligen drama-kvoten fylld. Så kan jag sitta där och bara känna mig lycklig över att jag inte behöver vara mitt i röran. Jag har ju bästa åskådarplats och en trogen pojkvän. Bättre kan det inte bli.
Problemet är bara att mitt liv just nu är helt odramatiskt. Framförallt på kärleksfronten. Det mest dramatiska som händer är väl att jag och Daniel bråkar ibland, men han springer inte längre ut ur huset. Han lämnar inte ens rummet längre. Vi bara kramas samtidigt som vi försöker komma fram till något vettigt. Helt odramatiskt. Helt vanligt. Jättetrisst.
Tillslut frågar M om jag vill höra hela dejt-historien från början. JAAAAAAA skriker jag ut i luften. Trots att konversationen endast tar sin form på msn. JAJAJA. Berätta allt. NU. Och som jag får höra. Från början till slut. Inte mycket drama konstaterar jag sedan. Inte TILLRÄCKLIGT med drama. Är det bara jag på denna jord som vet hur man skapar drama? Herregud. Ser ni inte att jag behöver drama? Att det liksom kliar i fingrarna och att mina tankar är helt inriktade på "Skapa drama, skapa drama!" samtidigt som förnuftet säger "STOPP!".
Så inser jag att det är tjejkväll imorgon. Älskade tjejkväll. Då blir det drama. OOOH så mycket drama det blir. Kanske blir äntligen drama-kvoten fylld. Så kan jag sitta där och bara känna mig lycklig över att jag inte behöver vara mitt i röran. Jag har ju bästa åskådarplats och en trogen pojkvän. Bättre kan det inte bli.
Ann goes wild in trafic
Jag har kört bil själv. Farmor och farfar skulle skjutsas hem och jag blev tilldelad uppgiften. Kan inte förstå varför eftersom de helt klart faller in i kategorin "ömtåligt gods". Klarade mig dock hela vägen in till stan utan större ryck -dock visste jag inte hur jag skulle få belysningen på instrumentbrädan att fungera. Det löste sig dock rätt snabbt då jag lämnade av folket. Problemet var bara att det blivit riktigt mörkt under färden, så när jag kom utanför stan var det dags att he på helljuset. Tror ni att jag klarade det? Nej. Tillslut fick jag stanna på en parkeringsficka och trixa. När jag precis var redo att ge upp fixade det sig. Jag hade bara tryckt spaken fel håll. Gång på gång. Inte lätt med olika bilar och olika rutiner på dem alla. Sedan tog jag mig faktiskt hela vägen hem. Dock hoppade liksom bilen fram vissa stunder. Pappas bil tycker inte att jag ska använda samma växlar som jag är van vid... hm.. får öva vidare helt enkelt.
Dagens projekt: Grattiskort
Lite guld, lite papper och en blomma. Svårare än så är det inte.
Grattiskort till pappa och Ellen och Ellens paket
"Grattis" har jag tryckt själv med bokstavsstämplar jag köpt på Clas Ohlsson.
"Grattis" har jag tryckt själv med bokstavsstämplar jag köpt på Clas Ohlsson.
Bilden kommer från skolavslutningen i 8:an, rätt gammal med andra ord
Pysselpyssel
Dagens att göra är Grattiskort till pappa och Ellen. Senare ikväll, när pappa lagt sig ska jag också börja min städning lite, det är nämligen min present -En STORSTÄDNING av HELA huset. Alltså, total rensning. Grejer som ska kastas, skänkas bort och sorteras in i en fin ordning. Det kommer att ta ett tag, men det kommer att bli roligt. Ikväll, eller i natt, ska jag börja lite i köket och bland annat chocka honom imorgon med att ha satt upp kakeldekor och bytt ut lite andra grejer i köket. Hoppas att han blir glad.
Sedan ska jag försöka få tag på ett arbetsintyg från GE samt Kommunen... sånna måste man ju ha på arbetsförmedligen. Så vore det ju bra om jag lyckades snickra ihop mitt CV till jobbet jag ska söka. Det måste nämligen bli superbra!
Senare idag kanske jag visar er resultatet av mitt arbete, alltså grattiskorten och början på städningen.
Sedan ska jag försöka få tag på ett arbetsintyg från GE samt Kommunen... sånna måste man ju ha på arbetsförmedligen. Så vore det ju bra om jag lyckades snickra ihop mitt CV till jobbet jag ska söka. Det måste nämligen bli superbra!
Senare idag kanske jag visar er resultatet av mitt arbete, alltså grattiskorten och början på städningen.
Ett exempel på min inspiration..
Lars Winnerbäck i mina öron
Sov ut i natt. Klev inte upp förrän 10.10. Det kändes som en lagom tid. Nu sitter jag och lyssnar på Lars Winnerbäcks nyaste album "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Jag har inte bestämt mig vad jag tycker än. Lars Winnerbäck är mer lugn för mig, låtar som "Du får mig" och givetvis "Kom änglar" är synonymt med honom. Nu är det mer fart, liksom det var i "Daugava". Det är absolut inte dåligt, bara svårt att förstå att det är Winnerbäck. Vad tycker ni om skivan?
Jag vill flytta hemifrån
Idag hittade jag den perfekta lägenheten för mig. Den var bara så SNYGG. Ganska liten, en etta, men så jäkla roliga designlösningar och små detaljer. Jag blev verkligen kär. Måste dock samla ihop ca 750 000 kronor. Bidrag tack?
Arbetsbeskrivning: Gör så lite som möjligt
Jag tog mig i kragen idag och besökte arbetsförmedlingen. Trotsade mina fördommar, gick dit även fast jag bara några timmar tidigare läst i tidningen om hur en berusad arbetsförmedlare snackat högt om en av hans "klienter". Jag gav det helt enkelt en chans.
Jag hade redan fört in en del uppgifter om mig själv hemma men ville ha hjälp med andra, dessutom hade de "drop-in hjälp för CV" som jag tänkte utnyttja. Det första jag tänker när jag kommer innanför dörrarna är "Vad gör jag nu?". Det hela kändes ...oklart. Och oklart var precis vad resten av det mötet kändes också. Jag fick i uppdrag att sätta mig ned vid en dator, logga in och vänta på hjälp. Logga in gick inte, för systemet var nere. Tillslut kom ändå en kvinna. Konstaterade att jag inte kunde logga in och gick och hämtade ett gult formulär jag skulle fylla i. Jag informerade henne om att jag redan fyllt i de flesta av de där uppgifterna hemma. Hon sa att det var bara att göra det igen. Så jag gjorde det. Sedan kom Emma och höll mig sällskap och efter sisådär 30 minuter kunde jag logga in igen. Jag gjorde det. Började fylla i resten, trots att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra, och väntade på hjälp. Ingen kom. Ingen frågade hur det gick, om jag hade frågor. Ingen sa någonting. De tittade inte ens åt mitt håll. Jag satt ändå där närmare två timmar. Men möttes av tystnad.
Allvarligt talat. Kommer man in vars som helst annars och säger att man behöver hjälp -får man hjälp. Men på arbetsförmedligen ska man tydligen gissa sig till hur man ska göra saker och vill man, hör och häpna, ha hjälp av personalen får man ställa sig och vifta. CV-drop in hade de ställt in, eftersom de var så få i personalen. En kvinna som varit där dagen innan och hört om CV-hjälpen blev mäkta besviken. Men tydligen är det sånt som händer. Det var ju tur att systemet låg nere, så att de ändå hade lite personal som kunde hjälpa till. Eller hjälpa och hjälpa...
Härmed konstaterar jag att arbetsförmedligen endast har sig själv att skylla på sitt skamligt dåliga rykte. Och, hemskt att säga, men jag tror aldrig i min vildaste fantasi att arbetsförmedlingen hade fungerat såhär dåligt om den varit privatägd. Jag är inte moderat. Men ibland förlorar jag hoppet på staten och det statliga. Det är inte konstigt att arbetslösheten är högre än någonsin! Och ändå ska jag ge dem en chans till. Är det samma sak då kommer jag bli galen. Folk som inte sköter sitt jobb ska inte ha ett jobb. Statliga medel ska inte gå till jobb vars arbetsbeskrivning lyder "Gör så lite som möjligt". Så är det bara.
Jag hade redan fört in en del uppgifter om mig själv hemma men ville ha hjälp med andra, dessutom hade de "drop-in hjälp för CV" som jag tänkte utnyttja. Det första jag tänker när jag kommer innanför dörrarna är "Vad gör jag nu?". Det hela kändes ...oklart. Och oklart var precis vad resten av det mötet kändes också. Jag fick i uppdrag att sätta mig ned vid en dator, logga in och vänta på hjälp. Logga in gick inte, för systemet var nere. Tillslut kom ändå en kvinna. Konstaterade att jag inte kunde logga in och gick och hämtade ett gult formulär jag skulle fylla i. Jag informerade henne om att jag redan fyllt i de flesta av de där uppgifterna hemma. Hon sa att det var bara att göra det igen. Så jag gjorde det. Sedan kom Emma och höll mig sällskap och efter sisådär 30 minuter kunde jag logga in igen. Jag gjorde det. Började fylla i resten, trots att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra, och väntade på hjälp. Ingen kom. Ingen frågade hur det gick, om jag hade frågor. Ingen sa någonting. De tittade inte ens åt mitt håll. Jag satt ändå där närmare två timmar. Men möttes av tystnad.
Allvarligt talat. Kommer man in vars som helst annars och säger att man behöver hjälp -får man hjälp. Men på arbetsförmedligen ska man tydligen gissa sig till hur man ska göra saker och vill man, hör och häpna, ha hjälp av personalen får man ställa sig och vifta. CV-drop in hade de ställt in, eftersom de var så få i personalen. En kvinna som varit där dagen innan och hört om CV-hjälpen blev mäkta besviken. Men tydligen är det sånt som händer. Det var ju tur att systemet låg nere, så att de ändå hade lite personal som kunde hjälpa till. Eller hjälpa och hjälpa...
Härmed konstaterar jag att arbetsförmedligen endast har sig själv att skylla på sitt skamligt dåliga rykte. Och, hemskt att säga, men jag tror aldrig i min vildaste fantasi att arbetsförmedlingen hade fungerat såhär dåligt om den varit privatägd. Jag är inte moderat. Men ibland förlorar jag hoppet på staten och det statliga. Det är inte konstigt att arbetslösheten är högre än någonsin! Och ändå ska jag ge dem en chans till. Är det samma sak då kommer jag bli galen. Folk som inte sköter sitt jobb ska inte ha ett jobb. Statliga medel ska inte gå till jobb vars arbetsbeskrivning lyder "Gör så lite som möjligt". Så är det bara.
Denna dator är skrot
Nu får det vara nog.
Datorn jag fått "ärva" av pappa är typ ett halvår gammal, men den är KASS! Noll-tangenten har länge inte fungerat, om man inte trycker skithårt. Datorn får krupp om laddaren inte är i -Men det är en BÄRBARdator. Nu har o-tangenten börjat bråka. Jag får trycka hur mycket som helst. För det mesta tvingas jag gå tillbaka och trycka igen, för trots att jag försöker trycka tillräckligt hårt, misslyckas jag. Sedan är det en massa andra småsaker som stör mig, typ att datorn frågar 300 gånger om man är säker på om man verkligen vill installera det där programmet och om man verkligen ska köra det där programmet. OSV.OSV. I helgen ska jag roa mig med att klaga. Hoppas bara att pappa har kvar kvittot och garantin. Såhär kan man ju inte ha det.
P.S. Den är seg också. Skitseg!
Datorn jag fått "ärva" av pappa är typ ett halvår gammal, men den är KASS! Noll-tangenten har länge inte fungerat, om man inte trycker skithårt. Datorn får krupp om laddaren inte är i -Men det är en BÄRBARdator. Nu har o-tangenten börjat bråka. Jag får trycka hur mycket som helst. För det mesta tvingas jag gå tillbaka och trycka igen, för trots att jag försöker trycka tillräckligt hårt, misslyckas jag. Sedan är det en massa andra småsaker som stör mig, typ att datorn frågar 300 gånger om man är säker på om man verkligen vill installera det där programmet och om man verkligen ska köra det där programmet. OSV.OSV. I helgen ska jag roa mig med att klaga. Hoppas bara att pappa har kvar kvittot och garantin. Såhär kan man ju inte ha det.
P.S. Den är seg också. Skitseg!
Tååååårta på en tisdag?
Min bror konstaterade glatt att det blir tårta idag, på fredag och tisdag. Idag för att fira mitt körkort. På fredag för att fira pappa som fyller 50!! Och på tisdag för att fira min bror som fyller 16. Vi konstaterade sedan i kör att trots att vi kommer att rulla fram efter all tårta så gör det inte så mycket. Vi kan stå ut med det. Det bästa av allt är att det även blir tårta en till dag för mig, Daniels pappa har nämligen lovat mig en när vi ses. För att återigen fira körkortet. Om jag anat att det skulle firas såhär mycket för ett litet platskort hade jag nog sett till att få det avklarat snabbare. Jag fick till och med blommor och pengar(!?) av mormor idag. Pengar för att jag tagit körkortet. Ja, jag är bortskämd. Uppenbarligen. Men det kan jag leva med. Men för att visa lite tacksamhet , mitt i all bortskämdhet, så vill jag rikta mitt varmaste tack till alla som hjälpt mig:
Mamma och Pappa för att de vågat åka med mig och träna med mig.
Daniel för att han låtit mig övningsköra med honom, stöttat mig när jag varit nervös och bett för mig.
Daniels pappa, Dan och Agneta och alla andra som bett för mig.
Alla snälla människor som hållit tummarna och lyckönskat mig.
Tack till gud. Och min körlärare Lena.
Känslan av att göra gott klår verkligen allt
Vad har en baguette med att göra gott egentligen? Läs så får du svar.
Igår gick jag och Daniel på stan en sväng innan det var dags för sista körlektionen. När vi gick förbi Åhlens satt en gammal kvinna och tiggde pengar. Jag började känna efter i fickorna om jag kunde hitta något. Jag har nämligen några kronor som klingar runt i fodret på min jacka. Jag fick inte fram pengarna och vi hade redan hunnit passera. Daniel sa något om att vi borde hjälpa henne. Jag föreslog att vi skulle köpa mat. Det känns bättre att köpa något, inte bara ge pengar. Pengarna har man ju, tyvärr, ingen aning om vad de går till -även om jag knappast tror att den kvinnan skulle använda dem till alkohol eller droger.
Så vi gick mot konsum där vi köpte en färdig kycklingbaguett. Sedan såg vi att de på Kahls sålda take-away-te som vi också köpte. Så gick vi ut, tillbaka till platsen vi sett kvinnan. Jag var nervös. Tänkte att hon kanske skulle bli arg för att vi köpt mat och inte gav henne pengar. Det fanns en liten rädsla inom mig. Lite olust. Men tillsammans gick vi vidare. Rätt snart insåg vi att hon gått sin väg.
Daniel tyckte sig ha sett henne. Samtidigt kändes det som att han blev lite tveksam,. Han sa inget men det fanns outsagt i luften. Jag, som blivit mer beslutsam, tyckte att vi skulle vända om och se om han hade sett rätt. Daniel var inte sen att hänga på och mycket riktigt -Där satt hon. Med beslutsamma steg gick vi mot henne. Daniel med mackan och jag med det kokheta theet i pappersmuggen. Hon tittade på oss. Och den blicken hon gav oss när hon förstod vad vi ville, var ovärdelig. Daniel räckte henne mackan och jag lät henne försiktigt ta muggen medan jag försökte förklara att den var riktigt varm. Sedan tog hon min hand, kysste den och sa "Jesus, jesus, tack". Så kysste hon Daniels hand på samma sätt.
Vi fortsatte sedan vidare till en affär. Gick runt lite och när vi passerade kvinnan igen såg vi hur hon med god aptit åt mackan och drack teet. Hon var vårt samtalsämne resten av promenaden. Med frågor som, varför måste hon tigga? Har hon familj? Vart kommer hon ifrån? Frågorna fick inga svar. Men min rädsla och känsla av olust försvann helt och byttes ut mot något helt fantastiskt -Ren och skär glädje.
ÄNTLIGEN KÖRKORT!
Idag var dagen då jag tog körkort.
Det känns UNDERBART. Äntligen är det över.
Eller snarare, äntligen kan jag börja köra på riktigt!
Dagens tips
Tipset av idag lyder:
Gör din pappa en tjänst (jag hjälpte min att klyva ved samt började rensa bland vårt hallon/brännässleris). Sedan när du arbetat ett tag ber du lite gulligt att han åker och köper lite godis åt dig. Det funkade sannerligen prima för mig. Så nu har vi käkat massor av godis och sett idol tillsammans. Kanonkul. Fyra av fem toasters.
Har faktiskt även börjat fila på en presentation av mig själv som ska skickas till Hoppets stjärna. Kanske, kanske, kanske kan vi (jag och Daniel) få åka som volontärer till någon av de platser där de arbetar. Annars får vi fortsätta vår jakt på en bra organisation. Det finns en del att "välja" på.
Jag behöver ett jobb: yttligare ett bevis
Okej. Jag ska snart sluta tjata om jobb. Lovar.
Men ett bevis till ska ni få. Eller två. Eller tre.
Jaja, vi ser hur många bevis till det blir.
Bevis, nr 3. (Trumvirvel)
www.ams.se är den första sidan jag kommer in på när jag trycker på menyfältet?
vad sjutton heter det? Jaja, ni vet vad jag menar. När jag trycker fram hemsidor.
Topp ett är alltså arbetsförmedlingen. Följt av hutlösa mängder bloggar -som jag dagligen följer.
Jag klickar till och med in på de flesta så ofta att de sällan hinner uppdateras.
Så om någon tycker att den har VÄLDIGT många besökare, ledsen att förstöra glädjen men
-det är bara jag.
Men ett bevis till ska ni få. Eller två. Eller tre.
Jaja, vi ser hur många bevis till det blir.
Bevis, nr 3. (Trumvirvel)
www.ams.se är den första sidan jag kommer in på när jag trycker på menyfältet?
vad sjutton heter det? Jaja, ni vet vad jag menar. När jag trycker fram hemsidor.
Topp ett är alltså arbetsförmedlingen. Följt av hutlösa mängder bloggar -som jag dagligen följer.
Jag klickar till och med in på de flesta så ofta att de sällan hinner uppdateras.
Så om någon tycker att den har VÄLDIGT många besökare, ledsen att förstöra glädjen men
-det är bara jag.
Fredag igen
Så var det fredag.
En fredag helt utan planer. Tja, förutom de vanliga måstena som tränger sig på.
Reda-ut-tillvaron-måstena. Alltså söka jobb, skriva CV:n, mejl, ringa samtal och
googla på oklarheter. Kanske ska jag till och med slå på stort såhär till helgen.
Köpa mig en godispåse. Vi får se.Senare ikväll. Eller snarare i natt. Kommer Daniel. Jag längtar.
Utan Daniel känner jag mig ganska kal.
Han kan ju alla mina tankebanor. Han vet när det är dags att skrika åt apan på axeln att lägga av.
Han vet när jag behöver en kram och han vet när mina hormoner skriker efter choklad.
Han längtar efter samma saker som mig. Gillar samma smaker som mig.
Han lyssnar på allt mitt kaos. Rådger. Coachar. Peppar.
Han kan argumentera, sjunga och busa.
Han ger mig nya tankebanor, synsätt och insikter jag tidigare aldrig haft.
Och vi pratar faktiskt samma språk nu. För det mesta.
Och därför känner jag mig ganska kal utan Daniel. För det mesta.
Mina fynd
Några av Sundsvallsfynden var:
Ett par jeans (Vila), 300:-
Ett par chinos (H&M) 300:-
En t-shirt (H&M) 99:-
Senapsgul halsduk (H&M) 99:-
Massor av galgar (de tycks alltid vara för få)
Två inredningsböcker som kostade 5:- respektive 20:-
Ett par jeans (Vila), 300:-
Ett par chinos (H&M) 300:-
En t-shirt (H&M) 99:-
Senapsgul halsduk (H&M) 99:-
Massor av galgar (de tycks alltid vara för få)
Två inredningsböcker som kostade 5:- respektive 20:-
Fyra sortes teer;
"Grönt & Skönt" (grönt), Jordgubb & champange (rött), Cactus (svart), Japanskt körsbärste (grönt)
Supersnabbskrivare
När jag är nervös i magen skriver jag skitfort. Jag liksom spottar fram orden. Flyr mellan olika sidor på internet och är ohyggligt effektiv. Det är bra. Men jag vet inte om de som måste titta, prata eller lyssna på mig tycker att det är lika bra. Det ser nog rätt flängigt ut. Typ som den här texten.
Idag har jag i alla fall inte gjort den uppgift jag skulle -nämligen att ringa om ett jobb. Tiden blev för sent och jag vill liksom inte ringa 5 min innan de ska gå för dagen och prata i en evighet med alla frågor. Så jag sköt det till morgondagen. Skitsmart. Då får jag vara nervös ända till dess. Skiva som ett fån och kasta mig fram mellan webbläsarna samtidigt som jag pillrar med papper och allt vad jag gör. Ibland är jag så smart. Skitsmart faktiskt.
Idag har jag i alla fall inte gjort den uppgift jag skulle -nämligen att ringa om ett jobb. Tiden blev för sent och jag vill liksom inte ringa 5 min innan de ska gå för dagen och prata i en evighet med alla frågor. Så jag sköt det till morgondagen. Skitsmart. Då får jag vara nervös ända till dess. Skiva som ett fån och kasta mig fram mellan webbläsarna samtidigt som jag pillrar med papper och allt vad jag gör. Ibland är jag så smart. Skitsmart faktiskt.
Den här bilden använder jag till de CV:n där jag ska se pålitlig och bohemisk ut.
Än så länge har det inte funkat.
Jag måste också skaffa en "trendig"-Ann-bild som jag kan ha till normala jobb.
Jag är hundvakt
Den här veckan har jag varit hundvakt. Dels åt Gilly (vår golden) men även åt mammas kompis golden Kellie. Kellie är som ett yrväder. Hon far och flänger. Hoppar och bär runt på skor så de hamnar i en salig röra. Imorse vaknade jag av att Kellie, med Gilly i släptåg, rusade in i mitt rum, hoppade upp i sängen för att slicka mig på örat och sedan hoppa ner och springa ut ur rummet lika fort. Det värsta, eller kanske bästa, med detta är att jag inte kan bli arg på dem. Det bara går inte. Djur kan man knappt skälla på.
Det är samma sak när jag och Mozart, Daniels katt, ligger och myser i soffan. Han är hur gosig som helst, stryker sig mot halsen och "buffar" med nosen precis som Gilly brukar göra -fast mer på kattvis. Vi har det verkligen hur mysigt som helst. Så plötsligt, utan förvarning, studsar han fram och biter mig i läppen. Inte hårt. Men det känns. Jag säger något i stil med "Nejmen Mozart.. fy.." och så fortsätter vi gosa. Då han plötsligt slår till igen. Gång på gång biter han mig i läppen och näsan. Jag har då fått order om att snärta honom på nosen, men jag klarar bara inte av det. Det tar stopp halvvägs. Han är ju bara en liten katt. En liten katt som sannerligen kan konsten att kontrollera mig.
Det är samma sak när jag och Mozart, Daniels katt, ligger och myser i soffan. Han är hur gosig som helst, stryker sig mot halsen och "buffar" med nosen precis som Gilly brukar göra -fast mer på kattvis. Vi har det verkligen hur mysigt som helst. Så plötsligt, utan förvarning, studsar han fram och biter mig i läppen. Inte hårt. Men det känns. Jag säger något i stil med "Nejmen Mozart.. fy.." och så fortsätter vi gosa. Då han plötsligt slår till igen. Gång på gång biter han mig i läppen och näsan. Jag har då fått order om att snärta honom på nosen, men jag klarar bara inte av det. Det tar stopp halvvägs. Han är ju bara en liten katt. En liten katt som sannerligen kan konsten att kontrollera mig.
Kellie och Gilly ute på promenad. Kellie är bolltokig -så fort hon får bollen är hon den lyckligaste hunden i världen. Kanske är det också "sockerbitarnas" runda form som gör henne så förtjust i dem, för så fort hon ser dem studsar hon upp på dem och hoppar runt mellan de olika -och mellan varven ser Gilly till att få jaga henne lite. Det är så himla härligt att se hur bra de trivs tillsammans!
Jag är som ett stress
Usch.
Hela jag känns som ett stress.
Ofokuserad. Rädd. Skakig. Förväntansfull. Grymt nervös.
Det är mycket som snurrar i min skalle.
Jag har hittat ett jobb jag VERKLIGEN vill ha.
Jag har en lång att göra lista.
Till den hör bland annat att besöka arbetsförmedlingen.
-För att stilla min mors tjatande (som bara är fullt av omtanke).
Dessutom finns det fullt av trådar som hänger löst.
Typ som hela min tillvaro just nu.
Det mesta är massor av spekulationer och funderingar.
"kanske ska jag åka som volontär? Kanske ska jag plugga till något annat? Kanske jag borde söka ÄNNU fler jobb ÄNNU bättre. Kanske jag borde bli stammis på arbetsförmedlingen. Kanske. Kanske kanske."
Jag har till och med funderat på starta eget företag. Det säger en del.
Hela jag känns som ett stress.
Ofokuserad. Rädd. Skakig. Förväntansfull. Grymt nervös.
Det är mycket som snurrar i min skalle.
Jag har hittat ett jobb jag VERKLIGEN vill ha.
Jag har en lång att göra lista.
Till den hör bland annat att besöka arbetsförmedlingen.
-För att stilla min mors tjatande (som bara är fullt av omtanke).
Dessutom finns det fullt av trådar som hänger löst.
Typ som hela min tillvaro just nu.
Det mesta är massor av spekulationer och funderingar.
"kanske ska jag åka som volontär? Kanske ska jag plugga till något annat? Kanske jag borde söka ÄNNU fler jobb ÄNNU bättre. Kanske jag borde bli stammis på arbetsförmedlingen. Kanske. Kanske kanske."
Jag har till och med funderat på starta eget företag. Det säger en del.