Jag var inte speciellt hoppfull när jag återvände till arbetsförmedligen idag. Jag trodde att jag skulle bli sittande där hela dagen och ändå gå hem lika nollställd som förut. Tack och lov hade jag fel. Jag var där precis när de öppnade, liksom flertalet andra. Bara den synen gav mig panik. Jag trodde verkligen mina rädslor skulle besannas. För ja, det är en rädsla att sitta på arbetsförmedligen en hel dag. Det känns hemskt att vara där. I alla fall. Så for de öppnat så skingrades allt folk och en blond kvinna mötte mig: "Vad kan jag hjälpa dig med?". Jag förklarade läget. Hon nickade. Sedan gick vi in i ett rum och på ett kick var allt fixat. Hon var glad. Log. Pratade. Frågade. Och hon såg mig. Helt fantastiskt. Sedan trodde hon att jag var 29 också, men.. det är en annan historia. Jag fick dock en annan handledare. Någon som har mer kunskap kring ungdomar och sådär. Jag hoppas att hon är bra. Annars.. annars vet jag inte vad jag gör. Troligen går jag tillbaka till denna blonda skönhet och tigger om riktig hjälp. Hon kan hon. Denna blonda skönhet som fått mig att hysa lite hopp för arbetsförmedlingen.