Så var det fredag.

En fredag helt utan planer. Tja, förutom de vanliga måstena som tränger sig på.

Reda-ut-tillvaron-måstena. Alltså söka jobb, skriva CV:n, mejl, ringa samtal och

googla på oklarheter. Kanske ska jag till och med slå på stort såhär till helgen.

Köpa mig en godispåse. Vi får se.

Senare ikväll. Eller snarare i natt. Kommer Daniel. Jag längtar.
Utan Daniel känner jag mig ganska kal.
Han kan ju alla mina tankebanor. Han vet när det är dags att skrika åt apan på axeln att lägga av.
Han vet när jag behöver en kram och han vet när mina hormoner skriker efter choklad.
Han längtar efter samma saker som mig. Gillar samma smaker som mig.
Han lyssnar på allt mitt kaos. Rådger. Coachar. Peppar.
Han kan argumentera, sjunga och busa.
Han ger mig nya tankebanor, synsätt och insikter jag tidigare aldrig haft.
Och vi pratar faktiskt samma språk nu. För det mesta.
Och därför känner jag mig ganska kal utan Daniel. För det mesta.