Den här veckan har jag varit hundvakt. Dels åt Gilly (vår golden) men även åt mammas kompis golden Kellie. Kellie är som ett yrväder. Hon far och flänger. Hoppar och bär runt på skor så de hamnar i en salig röra. Imorse vaknade jag av att Kellie, med Gilly i släptåg, rusade in i mitt rum, hoppade upp i sängen för att slicka mig på örat och sedan hoppa ner och springa ut ur rummet lika fort. Det värsta, eller kanske bästa, med detta är att jag inte kan bli arg på dem. Det bara går inte. Djur kan man knappt skälla på.

Det är samma sak när jag och Mozart, Daniels katt, ligger och myser i soffan. Han är hur gosig som helst, stryker sig mot halsen och "buffar" med nosen precis som Gilly brukar göra -fast mer på kattvis. Vi har det verkligen hur mysigt som helst. Så plötsligt, utan förvarning, studsar han fram och biter mig i läppen. Inte hårt. Men det känns. Jag säger något i stil med "Nejmen Mozart.. fy.." och så fortsätter vi gosa. Då han plötsligt slår till igen. Gång på gång biter han mig i läppen och näsan. Jag har då fått order om att snärta honom på nosen, men jag klarar bara inte av det. Det tar stopp halvvägs. Han är ju bara en liten katt. En liten katt som sannerligen kan konsten att kontrollera mig.

Kellie och Gilly ute på promenad. Kellie är bolltokig -så fort hon får bollen är hon den lyckligaste hunden i världen. Kanske är det också "sockerbitarnas" runda form som gör henne så förtjust i dem, för så fort hon ser dem studsar hon upp på dem och hoppar runt mellan de olika -och mellan varven ser Gilly till att få jaga henne lite. Det är så himla härligt att se hur bra de trivs tillsammans!