Ibland älskar jag mänskligheten...
Jag har träningsvärk i mina armar
Nu bär det snart av
Snorig och hemsk
En bild på min blodiga piratvän Bäcka, detta foto är från Laxsjön 2006
Min önskelista finns på Broarne
Ett somrigt tidsfördriv
Nour El-Refai, komiker och skådespelare. Bara för att hon är så himla rak och härlig. Hon visar att tjejer visst också kan. Och hon gör det bra.
Kristian Luuk, programledare och komiker. En bra röst som delger oss intressanta små glimtar in i hans liv.
Morgan Allingf, skådespelare. För att hans livsberättelse är oerhört gripande!
Petra Mede, komiker. En av de lyssningar som påverkat min uppfattning om en människa totalt. Jag har inte varit något stort fan av Mede, men efter detta är hon en stor förebild som visar att vi klarar mer än vi -och andra- tror.
Alex Schulman, medieentreprenör och författardebutant. Han är en omtalad person, sannerligen på gott och ont. "Folk" säger att han mjuknat, efter att ha lyssnat på det här programmet tror jag dem.
Nahid Persson Savestani, dokumentärfilmare och tv-producent. Såhär beskriver hon själv hennes program: "– Mitt program ska handla om en dag som förändrade hela mitt liv. Det var en het sommardag. Jag höll på att förbereda ett stort födelsedagskalas för min äldsta dotter som skulle fylla ett år. Plötsligt bankade det på dörren. Det var min storebror som skrek att vi måste fly med en gång. Natten innan hade polisen tagit min pappa och mina två yngre bröder. En av dem fick jag aldrig mer återse."
Andra personer jag tycker ni ska lyssna på är också: Frida Hyvönen (för hennes vackra norrländska), Lars Winnerbäck (för att han sällan "talar ut" men i detta program verkligen delar med sig), Amelia Adamo (för att hon är en stark kvinna att se upp till), Mikael Tornving (för att hans berättelse var ytterligare en av dem som berörde mig mest), Mia Skäringer & Klara Zimmergren (för att de är fantastiska och bara blir större och större -samtidigt som de har mycket bakom pannbenen!) och så slutligen Mia Törnblom som är en av mina stora favoriter och upplevt oerhört mycket. Nu har ni många timmar av lyssning, och jag kan nästan lova att ni inte kommer att bli besvikna.
Dags att skriva önskelistor gott folk
Denna supersnygga radio står helt klart på min önskelista. Synd bara att den kostar 1750 riksdaler.
Och kom ihåg; Det är aldrig för tidigt att göra en önskelista. Jag har börjat med min redan nu,
släkten kan behöva lite tid att spara pengar. Skämt å sido. Det är ett mysigt tidsfördriv.
Jag behöver ett jobb; bevis 2
Vid middagsbordet
-Vad gör du? Varför tar du inte mat..?
Tomas håller händerna över pastan på ett rätt märkligt sätt
-Jag värmer händerna!
Som ni förstår är det rätt kallt i vårt hus, både mor och far gillar att utmana ödet och vänta med att elda tills det verkligen känns att det behövs. Kanske uppskattar vi det bättre då, eller så är det bara det sparsamma inom dem som talar.
Jag har varit med min bästa vän som vet allt
Ikväll har jag umgåts med Elin.
Elin, Elin, Elin. Min kära vän.
Hon har visat mig tusentals fina prylar, på olika sidor och bloggar.
Hon har visat sina senaste fynd. Delat med sig av sina pyssliga tankar.
Jag har fått se hennes nygjorda designade grejer.
Och jag har bara känt -jag vill också.
Nu är jag så full med pyssel och idéer att jag inte vet hur jag ska få utlopp för allt.
Men fortsätter arbetsmarknaden att spotta på mig (ja,ja, jag överdriver) så kan jag ju lika gärna plöja igenom pyssel efter pyssel. Ikväll börjar jag med en inköpslista. Och sedan.. behöver jag nog ett jobb för att finansiera kostnaderna.
Jag behöver ett jobb; bevis 1
Jag behöver verkligen ett jobb. Här är beviset:
I say: vad har du gjort i helgen då?
Hime says: helgen?
Hime says: du menar alltså för typ en vecka sen?
I say: haha
I say: oj
I say: jag har helg hela veckan
Detta utspelade sig alltså för några minuter sedan.
Kutryggiga paret
Nu är alla potäter uppe ur jorden. Och både jag och Daniel är alldeles matta. Det blev i alla fall en grymt god middag med stekta småpotatisar, kryddigkyckling, sås och sallad från deras land. När jag blir tillräckligt stor för att skaffa hus ska jag verkligen se till att det är en stor gård som jag kan odla massor av goda saker på. Dessutom ska jag ha ett stort växthus där man kan sitta och dricka sitt morgonkaffe på sommarmornarna. Mina ungar ska vara helt lyriska av bara tanken på att få gå ut i skogen och plocka bär och allt är frid och fröjd. Några e-ämnen finns inte inom mina väggar. Jag ska dessutom se till att jag har en man vid min sida som älskar att arbeta på gården, så jag kan göra annat. Vilken dröm.
Ooh se bra
Okej, datakrångel är ett i-landsproblem. Dock ständingt ett återkommande sådant i mitt liv. Jag har äntligen fått överta pappas bärbara dator. Den funkar bra, problemet är bara att jag inte lyckas få Daniels internet att fungera till den. Det blir helt enkelt att ta ett snack med hans pappa imorgon.
Nu ska jag och Daniel se en film vi lånat på biblioteket. Vi såg filmen "Tracy" för några dagar sedan, också från biblioteket. Den var -nyskapande. Jag vågar inte ens utvärdera den mer. Den var så nyskapande att till och med jag blev lite överväldigad och plötsligt kände mig konservativ. Det händer inte så fasligt ofta. Sevärd? Njaaa.. det var kämpigt att ta sig igenom den trots att den bara var drygt en timme. Hoppas på bättre film ikväll med andra ord.
Imorgon ska jag och Daniel vara konservativa - eller som jag väljer att kalla det - miljövänner. Vi ska plocka upp potatis ur landet. Det ska tydligen vara rätt drygt men jag längtar. Jag slutar fortfarande inte förvånas över vilken otrolig dragning jag har åt hemma-fru-husmors-hållet. Om jag bara kunde lita på att Daniel blev rockstjärna och tjänade storkovan kunde jag ju faktiskt leva ut min roll till fullo. Nu nöjer jag med att vara sådär pysslig när jag känner för det. Det funkar det med.
Bråkig dator
Daniels dator bara bråkar. Jag fattar ingenting. Jag lägger huvudet på sned. Talar snällt till den och liksom klappar den mjukt på skärmen. Ingenting händer. Försöker igen. Och igen. Stendött. Inget fungerar. Tillslut tar jag till en mer bestämd ton och säger argt "Nu ger du dig!". Jag upprepar det några gånger. Vips funkar det. Så bråkas den igen och jag morrar tillbaka. Vi har hållt på så hela kvällen. Vi kommer att skiljas som ovänner och imorgon ska jag springa upp så att jag får den bästa datorn före Daniel, för såhär kan man ju inte behöva ha det. Säkert för att jag är handikappad (min fot gör fortfarande lite ont, ibland).
En av de bilder min hårddisk innehåller som gör mig innerligt och själsligt genomglad.
Jag borde nog ha sådan färgglad outfit oftare, speciellt mössan som är unik i sitt slag.
Så här låter det kring mig
Daniel -Jag vet inte.
Ann -OCH VARFÖR ÄR DU DEN ENDA I KATEGORIN FAVORITER? Jag har inte ens lagt till dig.
(konstpaus)
Ann -Har du lagt dit dig själv? Erkänn.
(Tystnad)
Daniel -Nej, jag har inte lagt dit dig.
Jag fattar inte hur Daniel lagts till min msn. Alltså ärligt, jag ville skona vårt sköra förhållande från sådant trams. Nu var det förstört. Dte är kanske lika bra att göra slut direkt?
Baka baka liten kaka
Den snåle har blivit en spenderare
Pappa köpte en mountainbike men det är inget i jämförelse med min studentracer-cykel
Förra veckan skulle pappa iväg och köpa en ny dator, en stationär till Tomas (eftersom den gamla var trasig sedan allt för länge enligt Tomas) samt en ny bärbar till sig själv efter som den han köpt tidigare inte hade siffertangenter på sidan, utan endast längst upp på tangentbordet. Pappas "gamla"bärbara dator hade pappa lovat att jag skulle få.
Förväntansfullt är jag då påväg hem. Det går inte att sticka under stolen med att en egen bärbar dator är riktigt skönt att ha. Men när jag kommer hem hittar jag endast ett paket med en stationär dator. Som svar på tal säger pappa -Det blev så dyrt så jag kände att jag ska spara lite innan jag köper den.
Igår berättade pappa glatt:
-Jag ska köpa en mountainbike.
Jag misstänker att det är ytterligare ett av hans taffatta försök att förneka att det bara är någon månad kvar till 50, vad vet jag. Han skyllde på 50-års kontrollen han varit på. Han måste börja träna. Så, för att få bättre hälsa hade han då tittat ut en nedsatt men ändå relativt dyr mountainbike som han kunde ta sig ut i skogen med. Jag tittade på honom ett tag. Tänkte. Tittade på honom igen.
Jag -Men vad hände med att spara pengar? Hur blir det med datorn då? Jag fattar inte det här!
Pappa -Jamen, jag insåg att det är ju ingen idé. Jag vill ju bara betala från lönekontot men det blir ju för dyrt så jag gjorde en överföring. Och när jag liks gjorde en överföring så förde jag över lite extra. Så nu kan jag köpa datorn också!
Jag -Vad hände med han som alltid säger att han är snål? Jag förtsår verkligen inte logiken i det där... men okej. Jag följer med dig imorgon och då köper du en dator också.
Så nu är pappa överlycklig över sin nya mountainbike. Jag har fått en balansbräda (för att träna upp muskulaturen i den stukade foten) och på onsdag kommer datorn pappa tittat ut (tyvärr var den slutsåld i butiken). Så alla är nöjda och glada. Om pappa helt sonika slipper fylla 50 år vet jag dock inte. Tror inte att prylar kan köpa ner ens ålder. Men det återstår ju att se.
Jag är arbetssökande
Jag ogillar skarpt att söka jobb.
Speciellt när man måste registrera sig på alla hemsidor. Störigt.
Hoppas bara att det är värt mödan.
Jag har gjort en lista på 50 saker jag kan göra
-Beställa bilder (jag har rensat igenom hela min hårddisk, men drygt 5000 bilder och beställt 200 av dessa som kommer om några dagar. Hela kalaset kommer bara att kosta dryga hundralappen. Kalasbra!)
-Kolla upp olika träningsställen (jag har kollat på Sävar simhall, USM, IKSU och Ringside. Är förbaskat sugen på att boxas men vill inte gärna göra det utan kompis. Finns det någon kompis??)
-Lyssna på sommarpratare (det är min nya syssla. Jag gör det jämt, det är så himla mysigt)
-Länsat arbetsförmedlingen på platsannonser. (Jag har nu läst de 110 som finns i Umeå och hittat 5 möjliga jobb åt mig. Återstår bara att söka också. Att vara "arbetssökande" är sannerligen påfrestande, snart går jag nog till arbetsförmedlingen för en anmälan. Alla tycks ju göra det.)
Så nu återstår bara cirka 46 saker kvar på min lista. Men jag stressar inte, fortsätter min tillvaro såhär lär jag inte ha tidsbrist i det första taget, vilket i och för sig känns rätt skönt (nu kommer alla Reinfeldt och hans anhängare strypa mig, men jag lever INTE på bidrag!) så länge man inte tittar på kontot.
Om lycka
I bilen, påväg "hem" till Vindeln, började jag och Daniel en livlig och intressant diskussion. Daniel sa något i stil med att vi människor idag tycks tro att lycka är det normala stadiet man bör befinna sig i. Att vara allt utom lycklig är värdelöst. Och i kampen om att bli lycklig är man beredd att offra mycket. Det är en rätt intressant tanke. För visst är det väl så, att lycka är ett stadie de flesta av oss siktar mot. Vi vill vara lyckliga. Sedan vad den lyckan innebär för varje individ, det kan givetvis skifta -även för samma person under olika omständigheter.
Men om då inte lycka skulle vara det normala stadiet, vad är då det? Sorg? Nedstämdhet? Likgiltighet? Glädje? Eller var är det för typ av humör vi har som mest. Tillslut kom jag ändå fram till att lycka måste vara mitt normala stadie. Okej, jag gråter minst en gång i veckan av prestationsångest, stress eller annat som tynger mig. Jag blir arg ett antal gånger av småsaker eller större saker. Jag skrattar och glädjs men jag känner mig rätt ofta likgiltig också. Själva stunderna jag känner ren och skär lycka under en vecka är också få. Riktigt genomträngande lycka som bara skakar om en för stunden får man inte särskilt ofta. I alla fall inte jag. Det handlar om millisekunder.
Men. Nu kommer det, det omtalade men:et. Om jag, mitt i det mörkaste mörker, de våtaste tårarna och de dystraste tankarna, tar fram förnuftet och verkligen resonerar med mig själv slutar det alltid med att jag inser att jag är lycklig. Jag kan gråta, snörvla och förtvivlat skrika ut min frustration och ilska. Jag kan verkligen må pyton. Men när jag väl plockar fram förnuftet och låter det tala hör jag det rabbla alla de otroligt fina, vackra och underbara sakerna jag har i mitt liv. Då förstår jag att jag är lycklig och att det krävs otroligt mycket för att ändra på det.
Vad tror ni, vilket är det normala humör-stadiet? Är det lycka? Är det samma för de flesta av oss eller är det helt olika från individ till individ?
Skönhetsoperation nästa?
Det var bara en kvina som ville prata med mig igår. Från VF. Så himla typsikt. Jag hade till och med rakat benen, lindat min fot extra fint och tagit på mig min nya favoritklänning. Jag kan inte låta bli att undra; var det brösten som var för små?
Jag har tröstätit en chokladkaka igår. Nästan en hel. Daniel fick bara lite. Idag har jag bakat morotskaka. Att tröstäta hör till en av de bättre sakerna i livet. Den fina form jag fick från fjällvandringen börjar sakteliga återgå till det normala. Jag kan ju knappt promenera utan att foten värker. Hoppas att Daniel gillar den lite rundare mig också. Annars får jag verkligen anledning att tröstäta. Massor.