Daniels dator bara bråkar. Jag fattar ingenting. Jag lägger huvudet på sned. Talar snällt till den och liksom klappar den mjukt på skärmen. Ingenting händer. Försöker igen. Och igen. Stendött. Inget fungerar. Tillslut tar jag till en mer bestämd ton och säger argt "Nu ger du dig!". Jag upprepar det några gånger. Vips funkar det. Så bråkas den igen och jag morrar tillbaka. Vi har hållt på så hela kvällen. Vi kommer att skiljas som ovänner och imorgon ska jag springa upp så att jag får den bästa datorn före Daniel, för såhär kan man ju inte behöva ha det. Säkert för att jag är handikappad (min fot gör fortfarande lite ont, ibland).

En av de bilder min hårddisk innehåller som gör mig innerligt och själsligt genomglad.
Jag borde nog ha sådan färgglad outfit oftare, speciellt mössan som är unik i sitt slag.