I bilen, påväg "hem" till Vindeln, började jag och Daniel en livlig och intressant diskussion. Daniel sa något i stil med att vi människor idag tycks tro att lycka är det normala stadiet man bör befinna sig i. Att vara allt utom lycklig är värdelöst. Och i kampen om att bli lycklig är man beredd att offra mycket. Det är en rätt intressant tanke. För visst är det väl så, att lycka är ett stadie de flesta av oss siktar mot. Vi vill vara lyckliga. Sedan vad den lyckan innebär för varje individ, det kan givetvis skifta -även för samma person under olika omständigheter.

Men om då inte lycka skulle vara det normala stadiet, vad är då det? Sorg? Nedstämdhet? Likgiltighet? Glädje? Eller var är det för typ av humör vi har som mest. Tillslut kom jag ändå fram till att lycka måste vara mitt normala stadie. Okej, jag gråter minst en gång i veckan av prestationsångest, stress eller annat som tynger mig. Jag blir arg ett antal gånger av småsaker eller större saker. Jag skrattar och glädjs men jag känner mig rätt ofta likgiltig också. Själva stunderna jag känner ren och skär lycka under en vecka är också få. Riktigt genomträngande lycka som bara skakar om en för stunden får man inte särskilt ofta. I alla fall inte jag. Det handlar om millisekunder.

Men. Nu kommer det, det omtalade men:et. Om jag, mitt i det mörkaste mörker, de våtaste tårarna och de dystraste tankarna, tar fram förnuftet och verkligen resonerar med mig själv slutar det alltid med att jag inser att jag är lycklig. Jag kan gråta, snörvla och förtvivlat skrika ut min frustration och ilska. Jag kan verkligen må pyton. Men när jag väl plockar fram förnuftet och låter det tala hör jag det rabbla alla de otroligt fina, vackra och underbara sakerna jag har i mitt liv. Då förstår jag att jag är lycklig och att det krävs otroligt mycket för att ändra på det.


Vad tror ni, vilket är det normala humör-stadiet? Är det lycka? Är det samma för de flesta av oss eller är det helt olika från individ till individ?