Jag ber om att be för att böner aldrig kan skada
Vi ska prata om en tung sak nu. Vi ska prata om gud. Mitt liv har börjat involveras allt mer av gud. Inte så att jag aktivt tagit emot honom i mitt liv, men han har trätt in som en biroll i min livs film. Så är det, och det är oundvikligt när man är tillsammans med någon som tror av hela sitt hjärta. Jag vet själv inte vad jag ska tro. Ibland är jag trotsig och säger till Daniel att gud inte alls finns. Jag vet att det sårar men jag vet också att det inte är smärtfritt för mig att stå mitt emellan tro och icketro. För något borde finnas. Jag vill så gärna att det ska finnas, men jag vill vara säker. Kanske vill jag vara mer säker än vad man kan bli. Men det är egentligen en helt annan, lång, historia. I Daniels familj ber man mycket. Kristendomen bygger ju mycket på bön så det faller sig rätt naturligt så. Således bad de även för mig inför min uppkörning, mina jobbintervjuer och andra små mer eller mindre betydelsefulla händelser i mitt liv.
På min uppkörning var jag läskigt lugn. Jag kände mig tryggare än jag någonsin känt mig både före och efter det. Kanske var det min otroliga sinnesnärvaro. Eller så var det gud som lyssnat på Eva-Stinas böner om att göra mig just lugn inför uppkörningen. Jag vet inte.
Jag känner ett par som inte kunnat få barn. De har försökt otroligt länge och testat det mesta. Det har inte funkat. Jag bad Daniel att be för paret. Nu är de gravida och ska få barn. Kanske var det slumpen, att de börjat slappna av eller någon annan naturlig förklaring. Eller så var det gud som lyssnat på Daniels bön. Jag vet inte.
Jag fick höra talas om en väns vän som har en mycket ovanlig och svårartad cancer. Så fort jag fick höra om det bad jag Anton be för denna person. Anton förde det vidare och de bad i kyrkan. För ett tag sedan blev hon väldigt sjuk. Läkarna kunde inte ge behandling och räknade i princip med dödlig utgång. De räknade ned dagarna. Jag grät när jag berättade för Daniel. Han lovade att be. De var många som bad och nu är sjukdommen borta och det finns hopp att de även ska lyckas bota cancern. Vissa säger att det var starkt kämpat, en ihärdig och intensiv kamp. Andra skulle hävda att gud haft ett finger med i spelet. Jag vet inte.
Nej jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att det aldrig kan skada att be, så jag låter gärna Daniel eller andra be för mig eller för andra. Om det sedan är gud eller en mer naturlig förklaring spelar för mig ingen större roll. Men nog är det lite intressant. Hur livet kan te sig.
Du är min favoritsmak
Imorgon åker vi till Stockholm. På Söndag är vi på Globen och ser Kent. Det känns overkligt, har inte riktigt fattat att vi faktiskt ska åka. Men det kommer att bli grymt. Att komma iväg. Andas lite ny luft och stressa iväg i myllret Stockholm. För att sedan komma hem och njuta av tystnad. Lugn. Ska försöka hitta något kul att shoppa. Min underbara, bästa och vackra vän Elin fyller år imorgon också, så jag ska försöka hitta på något fint att ge henne. Men mest ska jag bara njuta. Och pussas.
Sjung en sång utan ord om ljusa nätter
Sjung för mig igen, du lät som snöfall
Jag håller andan med dig, för jag vet hur du känner
Sjung om de gånger vi delade ett liv med en blick
-
Sjung för mig igen, du lät som snöfall
Jag håller andan med dig, för jag vet hur du känner
Sjung om de gånger vi delade ett liv med en blick
-
Och i vårt land så får man inte vara förmer
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser
Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak
-
Känner samma sak
Känner samma sak
-
Det är så många här som aldrig sagt nej
och som aldrig kommer få en chans
så många här som aldrig såg mig
och jag vet att jag haft tur som få
Så många här som ville ha dig
men vi kände samma sak
Minns tillbaka
Vi jobbar på Sävar skola idag och jag minns tillbaka. Det känns som en evighet sedan jag gick 7-9 men samtidigt minns jag mycket som om det vore igår. Och varje dag kommer jag ihåg mer och mer saker. Idag är "Dunder dagen" för alla högstadieelever, det som på min tid kallades "Fräcka Fredan". Det är lite rörigt såhär i början innan alla kommit igång, men snart börjar det nog flyta på. Det är lite lustigt att komma tillbaka till Sävar, träffa gamla lärare och vandra tillbaka i tiden. Jag kan så tydligt se mig själv i alla ungdomar. Hur man hängde i uppis och hur man såg på livet. Hiss-resan, Kulturdagen och alla andra mer eller mindre vanliga dagar. Mycket är sig likt, en del är förändrat.
Om att vara själv
Atle Johansen var en av dem som föreläste. Han var bäst!
Fortfarande bara jobb i fokus
Alla på kontoret pratar hockey. Jag har bara av att lyssna cirka 10 minuter på lite samtal fått en bra bild över matchen. Det styrker bara ytterligare att jag inte behöver se matcherna i framtiden.
Dag 2 på jobbet
Jag känner att jag börjar få grepp om jobbet mer och mer. Johan också för den delen. Ett litet problem bara, han är från Malmö och pratar alltså skånska. Detta har resulterat i att jag nästan tänker på skånska nu. Efter två dagar. Det är inte okej.
Om arbetsdagen
Idag hade jag min första dag som ungdomsombud. Jag fick träffa Johan och Rebecka som jag kommer jobba mycket med och massor av annat folk. Mitt huvud började snurra vid eftermiddagen, då kände jag att det var fullt med information, möten, människor och intryck. Och redan imorgon väntar en ny dag med nya möten och människor. Det känns oerhört inspirerande och roligt, men det är helt klart en utmaning som väntar. En rolig sådan!
Mitt syprojekt
En sittpuff och två matchande kuddar. Tygerna är samma och färgerna liknar mer de på kuddarna än färgen man ser på sittpuffen (fotade den i skamligt dåligt ljus). Sittpufen är också lite sned och dan, det beror på att madrassen vi fyllde den med är lite svår att samarbeta med, men slår man bara nog mycket brukar den forma till sig någorlunda. Den är i alla fall riktigt skön att sitta på. Utan någon människa på är den ungefär 40cm hög, medan den sjunker ner en hel del när man sätter sig på den. Den stora knappen i mitten har jag också egenhändigt knåpat ihop. Undrar ni över något är det bara att fråga!
Såhär i OS-tider
Jag gillar inte sport. Och det känns som att jag är den enda i Sverige som inte gillar sport. Hela dagarna viger SVT åt OS. Allt annat sållas bort. Tidningarna är fulla med OS. Proppfulla. Alla kommenterar OS på facebook. Men jag bryr mig inte ett dugg. Faktiskt. Fast det är liksom inte helt okej att inte bry sig om sport. Så ibland, speciellt när jag umgås med folk (det gäller alltså inte nu eftersom jag endast hängt med mig själv och Daniel som inte heller är så fanatisk), brukar jag snappa upp det viktigaste för att hänga med i diskussionerna. Det kan handla om Anjas form eller vem som gjorde mål när. Lite extra mycket fakta på en mycket mycket begränsad del (för att jag ska komma ihåg det). Sedan när folk snackar om det så inflikar jag min mycket begränsade kunskap och låtsas veta precis allt om matchen eller loppet. Det är skitsmart. Jag behöver inte titta på skiten och inte heller känna mig som ett UFO för att jag inte gör det. Mycket smart!
Lite fler tankar om jobb
Under den senaste veckan har jag gjort precis så lite som möjligt. Jag har sytt. Jag har umgåtts med Daniel och jag har pysslat. Sett lite fler program på "play-tv" och tagit hand om Gilly. Livet har varit rätt soft, om än lite långtråkigt, som det blir när man är ledig en hel vecka. Men jag har passat på, för på måndag är det slut med latandet. På måndag är det allvar. Det känns givetvis jätteroligt. Det är ju precis vad jag kämpat för under så lång tid, men samtidigt känns det så konstigt. Jag som just blivit van att umgås med mig själv hela dagarna. Ha all tid i världen till pyssel och meningslösa tv-program. Och nu är det slut med det. Jag känner mig också ledsen över att inte kunna jobba på Sandro. Att träffa Lena och snacka om allt mellan himmel och jord med henne. Ta emot glada, jobbiga och roliga kunder. Jag hade just börjat vänja mig vid jobbet där. Lärt mig hur jag skulle hantera kunderna. Kommit in i själva tempot. Nu är det slut med det. För på måndag börjar ett nytt tempo. Hujeda mig.
Bäcka skrev en sådan fin kommentar som värmde. Hon sa att det kommer gå bra. Och jag försöker lita på henne. Jag menar, klart det ordnar sig. Jag är bara livrädd för att äta lunch med alla andra på gymnasiekontoret. Jag är rädd för att jag inte ska fungera ihop med Johan. Och det jag är allra mest rädd för är att jag inte ska prestera. Det är jag livrädd för.
Bäcka skrev en sådan fin kommentar som värmde. Hon sa att det kommer gå bra. Och jag försöker lita på henne. Jag menar, klart det ordnar sig. Jag är bara livrädd för att äta lunch med alla andra på gymnasiekontoret. Jag är rädd för att jag inte ska fungera ihop med Johan. Och det jag är allra mest rädd för är att jag inte ska prestera. Det är jag livrädd för.
Nervositet
Jag försöker låta bli att tänka på det. Skjuta det framför mig och blunda inför det. Jag försöker att inte ägna det så mycket tankar och tid. För så fort jag tänker på det blir jag nervös. Får lite panik och undrar hur allt ska gå. Hur jag ska passa in. Hur jag ska lyckas åstadkomma något. Men snart kan jag inte skjuta det framför mig längre. På måndag börjar jag på mitt nya jobb. Med nya människor. Nya arbetsuppgifter och nya arbetstider. Jag är skitnervös. Därför låter jag bli att tänka på saken lite till.
Vem hade kunnat tro detta då? (Ursäkta för dålig kvalité)
jag är så glad att jag slipper os
Jag är så glad att jag slipper se OS. Alla tjatar om det på facebook och jag blir bara lycklig när jag tänker på att jag inte behöver titta. Istället har jag gjort klart Case 1 och sytt två kuddfodral i tyger som matchar sittpuffen. Ni ska få se bilder imorgon om jag lyckas köpa några kuddar som passar. Jag känner att det är bäst att passa på med pysslandet nu när jag har tid, på måndag blir det allvar med heltid. Konstig känsla. Läskig.
En fågel jag matade med tortellini på fjällvandringen.
Daniel tjatade och sa att det var dumt att mata dem men jag lyssnade inte, som vanligt.
Sy sy sy sysyy..
Nu är min sittpuff färdig efter att ha sytt och klippt och fixat hela gårdagskvällen och hela dagen. Den är stor och färgglad och fylld med en hel, sönderklippt, madrass. Bilder får ni se en annan dag, för nu är jag helt slut.
Lugna dagar
Jag skulle egentligen jobba idag men lät mamma göra det istället eftersom jag fortfarande känner mig sjuk. Det är helt klart bättre men jag tror jag behöver all vila jag kan få. Istället för att jobba är jag kvar hos Daniel. Vi har inte gjort så mycket mer än att städa i ordning hans bil, för senare idag ska vi besikta den. Hoppas att det går bra! Efter det ska jag tjata på Daniel så vi kan åka och köpa lite tyg. Jag har nämligen kommit på att jag ska göra en sittpuff. Hur det ska lyckas och bli i slutändan vet ingen av oss men vi har en liten skiss i alla fall.
Den här sittpuffen från Rice är en inspirationskälla.
snor och snörvel
Jag börjar må bättre. Tror inte att jag har feber längre i alla fall. Istället rinner tårarna och snoret. Det ska ju tydligen vara ett tecken på förbättring så jag försöker se saken på den ljusa sidan. Kanske dör jag trots allt inte. Daniels familj har tagit på sig uppgiften att försöka få i mig så många preparat som möjligt men jag nöjer mig med ipren.
sjukling
Jag är sjuk. Funderar på att lägga mig och sova redan nu, orkar inte hålla ögonen öppna. Men det känns tråkigt. Dessutom är det värdelöst att vara sjuk när alla är borta. Daniel är i kyrkan. Mamma på Norrlandsdagarna och pappa är ute med jobbet. Ingen är hemma för att ta hand om mig. Ingen kan ge mig nödproviant och stryka mig på pannan. Det är inte rättvist.
dåliga tecken
Jag gick nyss med i facebookgruppen "vi som inte vaccinerat oss mot svininfluensan och lever än". Småskrattade lite för mig själv under tiden. Tills jag drabbades av panik. Herregud, jag känner mig ju förkyld nu. Troligen lite feber också. Det är säkert svininfluensan. Och nu kommer jag bittert få ångra att jag gick med i den där töntiga facebook-gruppen. Jag kommer att dö.
Dagens lärdom
Ta inte på dig byxor du knappt kunde få på dig för några år sedan. Förvisso sitter de kvar, men de orsakar visst obehag och tvingar dig att gå på toa flera gånger per dag.
Varför det varit tyst
Jag vet att det varit rätt tyst på bloggen ett tag. Det beror helt enkelt på att det varit en galen vecka med oerhört mycket att fundera över. I måndags var jag kallad på intervju för ett av kommunens ungdomsjobb. Jobben har en ganska lång historia som jag tycker att alla i Umeå bör känna till. Kolla in länken om ni känner er osäkra. I alla fall, jag blev kallad till intervju på måndagen. Det var ett jobb som "elevrådsutvecklare" på Midgård. Efter intervjun kände jag väldigt starkt att det inte var rätt ställe för mig, samtidigt blev jag förtvivlad för jag har liksom inte råd att tacka nej till jobb som det ser ut just nu. Jag ringde Daniel och pratade av mig. Någon timme senare har jag ett missat samtal på mobilen och ett sms från en kär vän. Det missade samtalet är från en rekryterare på kommunen som jag träffat i samband med en intervju tidigare i höstas. Sorgen var stor när jag inte fick jobbet, men se jag överlevde. Måste ha varit chokladen. Hon berättade i alla fall att de ville träffa mig för ett annat av ungdomsjobben och att jag skulle ringa henne så fort som möjligt. Jag gjorde det och vi bokade in ett möte på tisdagsförmiddagen. I sms:et tipsade min kära vän om en tjänst som låg ute, givetvis kollade jag genast upp saken.
Plötsligt kändes allt ljusare, jag behövde kanske inte tacka ja till det första jobbet om jag nu (mot förmodan) skulle få det. Så blev det tisdag och innan jag ens hunnit iväg på intervjun ringer en kvinna om ett annat jobb. Jag skulle få komma på intervju redan samma dag, fast på eftermiddagen. Jatack sa jag. Och så blev det dags för samtal på kommunen. De var jättepositiva och det visade sig att jobbet var som ungdomsombud och att jag kommer jobba nära Johan som var anledningen till sorgen. Jag fick dock prata med Johan i telefon och han verkar bra, lite fel dialekt bara, men det ska väl inte vara svårt att ordna?! Så efter det samtalet hade jag en hel del timmar att döda och det valde jag att göra med Kina. Vi åt lunch på Rost och sedan gick vi vidare på Kafe Station där det var betydligt lugnare och det faktiskt gick att höra vad man sa. Så slank jag iväg till intervjun och efteråt var jag positiv och konfunderad. Även det jobbet verkade oerhört roligt och därav fick jag en hel del att fundera på. Så ser min situation ut idag. Rörigt men ack så roligt. Tror däremot att jag bestämt mig för vilket jobb jag ska ta... men det får ni veta en annan dag.
Plötsligt kändes allt ljusare, jag behövde kanske inte tacka ja till det första jobbet om jag nu (mot förmodan) skulle få det. Så blev det tisdag och innan jag ens hunnit iväg på intervjun ringer en kvinna om ett annat jobb. Jag skulle få komma på intervju redan samma dag, fast på eftermiddagen. Jatack sa jag. Och så blev det dags för samtal på kommunen. De var jättepositiva och det visade sig att jobbet var som ungdomsombud och att jag kommer jobba nära Johan som var anledningen till sorgen. Jag fick dock prata med Johan i telefon och han verkar bra, lite fel dialekt bara, men det ska väl inte vara svårt att ordna?! Så efter det samtalet hade jag en hel del timmar att döda och det valde jag att göra med Kina. Vi åt lunch på Rost och sedan gick vi vidare på Kafe Station där det var betydligt lugnare och det faktiskt gick att höra vad man sa. Så slank jag iväg till intervjun och efteråt var jag positiv och konfunderad. Även det jobbet verkade oerhört roligt och därav fick jag en hel del att fundera på. Så ser min situation ut idag. Rörigt men ack så roligt. Tror däremot att jag bestämt mig för vilket jobb jag ska ta... men det får ni veta en annan dag.
Gårdagens upplevelse med arbetsförmedligen
Jag har försökt att ha ett öppet sinne till arbetsförmedlingen, trots att jag haft några mindre roliga erfarenheter av dem. Men igår kände jag att bägaren smått började fyllas. Att den rann över vore nog att överdriva, men nära var det. Jag skulle ringa ett snabbt samtal för att kolla en detalj kring ungdomsjobben som Umeå kommun haft. Börjar med att ringa till växeln och förklarar hela historien bakom (vilket givetvis var dumt eftersom hon inte hade en aning om vad jag snackade om). Tillslut klämde hon ur sig att jag var tvungen att prata med en arbetsförmedlare. Kopplade mig. Jag började förklara igen. Rätt snart insåg jag att den här arbetsförmedlaren har ingen som helst aning om vad jag snackar om. Hon konstaterar trött att jag måste tala med en ungdomsförmedlare. Så jag ringer växeln igen, ber dem koppla mig till en ungdomsförmedlare. Jag kopplas men möts av tystnad. Får alltså ringa växeln igen, be att få tala med en ungdomsförmedlare men inte samma som senast eftersom denne inte svarar. Blir återigen kopplad och lyckas tillslut få tala med en arbetsförmedlare som någorlunda vet vad jag pratar om. Ja, när hon väl blivit klart med ddet hon höll på med och orkade bemöda sig med att lyssna på mig. Svar på min fråga fick jag inte, utan snarare ombedd att ringa skatteverket. Så då återstod bara en telefonkö på 38 personer. Hujeda mig vilken dag.
Det lönar sig alltid att gråta
På något mirakulöst sätt har jag gått från botten till toppen. Intervjun idag kändes inget vidare, men i morgon väntar en ny och dessutom har jag hittat (fel, Sanna hittat) ytterligare en tjänst som jag så himla gärna skulle vilja ha. Så just nu är det fyra jobbollar i luften. Vore väl tusan om inte någon av dem gick i mål. Så dagens visdomsord lyder: Det lönar sig alltid att gråta!
Ljuset
Nu känns det bättre. Jag har till och med hunnit söka jobb idag. Återstår bara att förbereda sig för intervjun imorgon. Ja, jag ska på arbetsintervju och det stressar mig. Hoppas bara att det går bra, och att de inte ställer för svåra frågor.
Daniel ritade en serieruta för dagen då vi var ute och åkte skidor. Dock åkte vi inte bredvid varandra, jag var långt framför honom!
Jag kommer att vara dålig på att uppdatera
Idag lyser solen. Det är en fantastisk vinterdag. Men jag sitter inne och tycker synd om mig själv. Och jag tänker inte gå ut, även fast jag vet att det hjälper.
Att gråta rensar ögat
Nej, jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Det kan va så förfärligt. Det kan va så bra. Inget konstigt med det, så har det alltid varit. Jag har haft ett växlande humör med toppar och dalar om vart annat. Men det har varit lugnt ett tag. Jag har haft dagar då jag velat stänga in mig för mig själv och bara vara och då har jag gjort det. Sedan är det bra. De senaste dagarna har varit annorlunda. Jag har inte kunnat stänga in mig. Jag har tvingats sätta ord på en liten bråkdel av det jag känner och det har väckt resten. Mitt huvud har varit så fullt av känslor den senaste tiden att jag inte vetat vad som är ut och in. Och jag är inte mycket klokare nu, mer än att jag vet att det måste till en förändring.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAA
Okej, med viss risk för att överdriva lite, men jag är så lättad. Jag klarade duggan. 27/30 poäng känner jag är tillräckligt och jag tänker inte göra duggan en tredje och sista gång. Så nu tar jag istället fram godiset som blev över från igår, gluffsar samtidigt som jag ser "Solsidan". Tycker att serien verkar ganska rolig, sådär fredagslättsam som man kan behöva ibland. Typ nu. För sedan ska jag försöka komma på något fint att skriva ihop till diskussionen.
Det är dock inte riktigt sant att det var sista gången, för ett tag sedan ringe Gudrun till mig och sa att hon skulle skicka ett mejl om tid för utvärdering. Hon har i och för sig inte mejlat mig, men det kommer nog. I sinom tid. Under tiden kan jag hoppas att jag också får ett jobb, precis som min älskade vän Jenny!
Okej.
1, 2... 3 dags att börja pluggandet
Giv mig helg
Nu är jag trött på jobba. Mitt huvud snurrar. Jag vill ha helg nu. Så jag får tid att klara duggan och diskutera veckans ämne. Och läsa alla sidor i kurslitteraturen. Jag vill ha helg nu så jag kan söka jobb och förbereda mig för intervju. Jag vill ha helg nu så jag kan få lite ordning, på röran som susar i mitt huvud. Snälla, säg att det är helg nu.
Jag trodde jag var med i blåsningen, men det var bara Mozaffer
Igår var vi ju som sagt på bio. Först skulle vi se "A serious man" och sedan efter det direkt slinka in och se "Sherlock Holmes". Jag ville helst se "Precious" men Mozaffer sa att det bara var en snyftfilm som alla filmkritiker älskade bara därför. Så jag gav med mig och tog första bästa film, alltså "A serious man". Mozaffer fick sköta bokningen och hämtade också ut biljetterna. Dagen innan på msn skriver han att "det stod fel på hemsidan, filmen börjar 18.00 istället". Jaja tänkte jag, det spelar ju ingen större roll. Han avslutar hela samtalet med att "du kommer få en STOOOR överraskning imorgon". Jag blev såklart jättenyfiken men kunde inte för mitt liv förstå vad det kunde vara för överraskning. Förrän inne på bion. Vi sitter på våra platser, har just sett lite filmreklam och så börja filmen. En röd text med ordet "Precious" syns. Min första tanke är att vi har gått fel. Jag är helt säker på det. Tills jag inser. Det var överraskningen. Då skrattar jag. Massor. Trots alla hintar och ologiska små ledtrådar som inte gick ihop fattade jag verkligen INGENTING! Men jag blev glad, åh vad glad jag blev. Och "Precious" var jättebra, men det tar vi i ett senare inlägg.
A Serious man var plötsligt Precious och jag fattade ingenting!
Berg&dalbana
Under dagen kände jag mig lite smådeppig. Vet inte varför men det är en känsla som smugit sig på sedan vi dammade av alla tankar i lördags. Ibland tänker jag att det vore lika bra att låta dem ligga där i hörnet och damma igen. Glömmas bort. Men det är en annan historia. I alla fall. Jag hade den där smådeppiga känslan idag. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta över tanken på en hel kväll på bio. Nu i efterhand skrattar jag. För jag är glad igen. Tack för det Mozaffer!
Vilka filmer vi såg (ja, vi såg TVÅ filmer på EN kväll) och vad vi gjorde däremellan får ni veta imorgon. Just nu behöver jag min skönhetssömn. Godnatt!
Vilka filmer vi såg (ja, vi såg TVÅ filmer på EN kväll) och vad vi gjorde däremellan får ni veta imorgon. Just nu behöver jag min skönhetssömn. Godnatt!
En Suck
Jag gjorde nyss en dugga. Man har tre försök på sig. Jag fick inte godkänt. 17/30. Kanske är bäst att läsa rubrikerna i boken i alla fall. Inte bara de första elva sidorna, av 146..
Dagens serieruta
Alltså rutan för 20 januari. En lugn dag hos Daniel med promenad och film.
Betong
Såhär blev betongen. Två skålar, bokstäver "Love" och några hjärtan
Dagens skolarbete avklarat
Det känns grymt skönt att dagens skolarbete är avklarat. Nu ska jag ta en dusch, jag luktar nämligen inte kardemumma precis.
Från en kurskamrat
Denna bild är rätt talande för några av de diskussioner vi för i kursen om projektledning jag läser just nu. Såhär ska det alltså helst INTE bli.
Jag tar tillbaka allt jag sagt
Jag tar tillbaka allt. ALLT jag har sagt om att kursen jag läser verkar slapp. Nu har den dragit igång på riktigt och vi har massor av uppgifter att göra. Att duggorna dessutom är på engelska oroar mig. Engelska är nämligen min akilleshäl. Sedan hade någon trevlig kursdeltagare skrivit att dugga 1 i princip enbart baserades på den enda engelska boken som hör till kursen. Den enda boken jag inte ens tittat i. Låt mig sammanfatta såhär: Det kommer att bli en lång vecka.
Från fredagens sushikväll
Vi lagade 102 sushirullar. Jag behöver kanske inte nämna att inte alla gick åt. Gott var det i alla fall!
Just idag är jag stark
Full fart idag. Har jobbat, promenerat till Elin (skamligt att jag fortfarande inte lyckas hitta snabbaste vägen till min bästa vän utan hela tiden villar bort mig bland alla gångbanor och hus), ätit den godaste kyckligen på länge och sedan kämpat med att få lös betongen ur sina formar. Det gick, efter mycket om och men, endast en glasskål strök med och blev till småsmulor. Vid nio var det dags att ta sig till bussen, med all betong på ryggen. Vi kan väl säga som så, 1. det är inte smart att äta fudge innan man ska ta värsta träningspasset till bussen 2. det är inte smart att börja gå för sent till bussen när man just ätit fudge och har en väska med säkert tio kilo betong på ryggen. Jag hann i alla fall med bussen och nu är jag hemma och helt slut. Ska nog lägga mig snart och läsa min nya bok som jag lånade på biblioteket idag. Bitterfittan. Perfekt för min smak.
Iskall
Idag är det -25,7 grader ute.
Hade det inte varit för att jag ska jobba senare i eftermiddag så hade jag gladeligen stannat inne med pyjamas och tjocksockar på. Ikväll ska jag till Elin. Vi ska montera lös all vår betong vi gjutit. Förhoppningsvis får mamma tillbaka sina glasskålar och Elins mamma kanske har turen att inte behöva köpa en ny bunke för hundratals kronor. Just nu verkar de nämligen vara lite utav fastgjutna i varandra, med lite betong emellan. Även om jag visste att det skulle sluta såhär var jag dum nog att försöka. Det lär jag bittert få äta upp ikväll.
Hade det inte varit för att jag ska jobba senare i eftermiddag så hade jag gladeligen stannat inne med pyjamas och tjocksockar på. Ikväll ska jag till Elin. Vi ska montera lös all vår betong vi gjutit. Förhoppningsvis får mamma tillbaka sina glasskålar och Elins mamma kanske har turen att inte behöva köpa en ny bunke för hundratals kronor. Just nu verkar de nämligen vara lite utav fastgjutna i varandra, med lite betong emellan. Även om jag visste att det skulle sluta såhär var jag dum nog att försöka. Det lär jag bittert få äta upp ikväll.
