Vi ska prata om en tung sak nu. Vi ska prata om gud. Mitt liv har börjat involveras allt mer av gud. Inte så att jag aktivt tagit emot honom i mitt liv, men han har trätt in som en biroll i min livs film. Så är det, och det är oundvikligt när man är tillsammans med någon som tror av hela sitt hjärta. Jag vet själv inte vad jag ska tro. Ibland är jag trotsig och säger till Daniel att gud inte alls finns. Jag vet att det sårar men jag vet också att det inte är smärtfritt för mig att stå mitt emellan tro och icketro. För något borde finnas. Jag vill så gärna att det ska finnas, men jag vill vara säker. Kanske vill jag vara mer säker än vad man kan bli. Men det är egentligen en helt annan, lång, historia. I Daniels familj ber man mycket. Kristendomen bygger ju mycket på bön så det faller sig rätt naturligt så. Således bad de även för mig inför min uppkörning, mina jobbintervjuer och andra små mer eller mindre betydelsefulla händelser i mitt liv.

På min uppkörning var jag läskigt lugn. Jag kände mig tryggare än jag någonsin känt mig både före och efter det. Kanske var det min otroliga sinnesnärvaro. Eller så var det gud som lyssnat på Eva-Stinas böner om att göra mig just lugn inför uppkörningen. Jag vet inte.

Jag känner ett par som inte kunnat få barn. De har försökt otroligt länge och testat det mesta. Det har inte funkat. Jag bad Daniel att be för paret. Nu är de gravida och ska få barn. Kanske var det slumpen, att de börjat slappna av eller någon annan naturlig förklaring. Eller så var det gud som lyssnat på Daniels bön. Jag vet inte.

Jag fick höra talas om en väns vän som har en mycket ovanlig och svårartad cancer. Så fort jag fick höra om det bad jag Anton be för denna person. Anton förde det vidare och de bad i kyrkan. För ett tag sedan blev hon väldigt sjuk. Läkarna kunde inte ge behandling och räknade i princip med dödlig utgång. De räknade ned dagarna. Jag grät när jag berättade för Daniel. Han lovade att be. De var många som bad och nu är sjukdommen borta och det finns hopp att de även ska lyckas bota cancern. Vissa säger att det var starkt kämpat, en ihärdig och intensiv kamp. Andra skulle hävda att gud haft ett finger med i spelet. Jag vet inte.

Nej jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att det aldrig kan skada att be, så jag låter gärna Daniel eller andra be för mig eller för andra. Om det sedan är gud eller en mer naturlig förklaring spelar för mig ingen större roll. Men nog är det lite intressant. Hur livet kan te sig.