Under den senaste veckan har jag gjort precis så lite som möjligt. Jag har sytt. Jag har umgåtts med Daniel och jag har pysslat. Sett lite fler program på "play-tv" och tagit hand om Gilly. Livet har varit rätt soft, om än lite långtråkigt, som det blir när man är ledig en hel vecka. Men jag har passat på, för på måndag är det slut med latandet. På måndag är det allvar. Det känns givetvis jätteroligt. Det är ju precis vad jag kämpat för under så lång tid, men samtidigt känns det så konstigt. Jag som just blivit van att umgås med mig själv hela dagarna. Ha all tid i världen till pyssel och meningslösa tv-program. Och nu är det slut med det. Jag känner mig också ledsen över att inte kunna jobba på Sandro. Att träffa Lena och snacka om allt mellan himmel och jord med henne. Ta emot glada, jobbiga och roliga kunder. Jag hade just börjat vänja mig vid jobbet där. Lärt mig hur jag skulle hantera kunderna. Kommit in i själva tempot. Nu är det slut med det. För på måndag börjar ett nytt tempo. Hujeda mig.

Bäcka skrev en sådan fin kommentar som värmde. Hon sa att det kommer gå bra. Och jag försöker lita på henne. Jag menar, klart det ordnar sig. Jag är bara livrädd för att äta lunch med alla andra på gymnasiekontoret. Jag är rädd för att jag inte ska fungera ihop med Johan. Och det jag är allra mest rädd för är att jag inte ska prestera. Det är jag livrädd för.