Idag tog jag en promenad förbi ICA för att hämta ut en kursbok jag fått med posten. När jag kom in såg jag en tant stå med en bössa från Röda korset. Det var en insamling för människorna i Haiti. Jag hämtade mitt paket och handlade det jag skulle. På vägen ut stoppade jag ner lite växel i bössan. Jag gör ofta det, även när det inte är en fysisk person som har bössan. Tänker att de olika hjälporganisationerna kan spendera mina småpengar bättre än mig. Jag tenderar ju endast att köpa smågodis för dem. Så droppade jag en kommentar om att jag tyckte att det var fantastiskt det hon gjorde. Och så började samtalet om hur hemskt där är i Haiti just nu. Jag höll med och beklagade mig men kände samtidigt en liten skam. Jag har knappt tittat på nyheterna. Jag läser hela tidningen men bläddrar förbi artiklarna om Haiti. Ändå låtsades jag vara insatt. Nickade och höll med. Jag klarar inte att se lidandet. Jag vet att det existerar, att det är tusentals döda och att allt bara är katastrof helt enkelt. Jag har hört lite i förbifarten om plundrare och helikoptrar som försökt skicka ner mat men som fått temporära läger att blåsa bort. Inte mer. Det räcker för mig. Om jag dag efter dag ska läsa och se på dessa människor som lider kommer jag bli handlingsförlamad. Jag kommer inte klara av det. Därför byter jag kanal och bläddrar förbi. I ren självbevarelsedrift. Och sedan skäms jag.



Och skänker pengar för att försöka lindra skammen. Så kanske är det inte så dåligt ändå. Med skammen alltså.