Dagen D. Då var det dags för blodprov. Kanske är det skönt för vissa att kunna slinka in vilken dag som helst för att ta blodprovet, men för mig var det dumt att inte få en tid. Det blev lite för enkelt att skjuta det framför sig, men nu är det i vart fall gjort. Det gick bättre än vanligt (jämför med spya och svimningar) så jag är nöjd. Jag vet inte om det beror på mitt relativt lugna tillstånd, Daniels närvaro eller att jag blev stucken med bebisnålen (som är den snällaste av dem alla). Om en vecka får jag resultatet, och då ser vi om det är något fel på mig eller inte. Jag vet inte vad jag hoppas. Å ena sidan vill jag verkligen inte behöva spendera onödigt mycket tid hos läkaren, men å andra sidan är det ju bra om de hittar någon förklaring till min trötthet. Bara jag slipper fler nålar är jag nöjd.

Nu ser jag fram emot midsommar som följs av en oförskämt lång semester. Det är förvisso två månader utan lön, men det är fortfarande ledigt. Jag har inte speciellt mycket planerat, mer en massa idéer på vad jag skulle kunna göra. Troligen lär de sluta med att tiden bara rinner iväg hur som helst, så jag försöker hålla det relativt öppet. Har någon en idé eller en stark längtan efter att umgås med mig är jag öppen för alla förslag. Hojta bara!