Provokation kan vara spännande, utmanande och lite lekfullt. Men det kan också bära på starka känslor av irritation och maktlöshet. Vi blir alla provocerade av olika saker. Jag blir provocerad av rasism, fördomar, människor som tror att livets roligaste stunder bara kan upplevas i berusat tillstånd och slag mot folk som ligger ned, för att nämna en del. Du har säkerligen andra saker som får hjärtat att glöda och munnen att ryta.

För någon dag sedan lyssnade jag på P3 där man sammanfattade året. Två själar bakom Tankesmedjan närvarade. Exakt och ordagrant kan jag inte delge de som sas, men poängen var i alla fall att de ansåg det vara oerhört provocerande att ett religöst parti, kristdemokraterna, satt i riksdagen. Alltså att personer med en religös tro hade makt, på 2000-talet!

Så fort jag hörde honom uttala orden förstod jag att Daniel skulle reagera. Bli provocerad. Jag menar, varför skulle han inte bli det, när även jag tyckte det var magstarkt. Lek med tanken att han bytt ut "religösa" mot "svarta", eller bara "muslimer". Inte riktigt lika okej längre. Vi har religionsfrihet och är så noga med att vara politiskt korrekta i alla sammanhang, men när det kommer till kristna är det inte lika noga längre. De är lite som samer. Kristna och samer har ju funnits så länge i Sverige att de borde kunna ta lite skit, man kan behandla dem lite sisådär och behöver inte vara så noga med att ta reda på hur saker egentligen ligger till. Varför gör vi så?

De reaktioner jag möter när jag berättar om Daniels tro är väldigt olika. Vissa tycker att det är spännande, ställer frågor och vill veta mer men de allra flesta verkar nästan ta illa upp. Jag har fått svar som "där sjönk han i mina ögon", människor har ryckt på näsan och tyckt att det är lite småjobbigt att prata om. Och många blir provocerade.

Religion och politik är ingen kombo jag förespråkar, men att helt utesluta religösa människor från politiken vore än mer absurt. Att kalla kristdemokraterna för ett religöst parti tycker jag också är att ta i lite väl. Visst finns en del kristna värderingar men det kristna i kristdemokraterna känns allt mer urvattnat och lamt. De har haft lite utspel men allt som oftast har de tystats ner för att inte sticka ut för mycket. Personligen anser jag att utförsäkra sjuka, sänka skatter för att öka klyftor och allt vad det är alliansen håller på med inte direkt går i linje med en kristen tro. Men så är jag ju varken frälst eller kristdemokrat heller. Ett namnbyte för kristdemokraterna kanske inte vore så dumt ändå? Och kanske slipper vi även påhopp på kristna på köpet, i alla fall från Tankesmedjans sida. Vi andra, icke kristna ute i Sverige, ja, vi har nog en bra bit kvar.

På P3:s hemsida frågas om jag gör något för att förändra världen. Fyra alternativ och inget känns rätt. Just nu förändrar jag bara genom att leva. Genom diskussioner på jobbet, med vänner och familj. Kanske genom en liten slant i bössan som strategiskt placerats vid kassan på ICA. Genom att le mot världen ibland. Stanna och småprata med tanten som beklagar sig över sin rygg och lyser upp av glädje för varje sekund jag vill sitta kvar och dela studen.

Jag är inte på platser där kris råder. Jag har inget fadderbarn, och trots att jag så länge tänkt att det är dags, skänker jag inte en större del av min lön till sånt jag tycker är bra. Sånt som gör mig glad i magen. Jag jobbar inte volontärt och det händer att jag väljer billiga alternativ framför fairtrade. Inte utan dåligt samvete, men jag gör det. Jag tänker inte på miljön i varje vardagshandling och ibland är jag så egoistisk att jag bara ägnar tid åt att tänka på mig själv. 

Jag tror att vi alla kan förändra världen. På vårt sätt och med vår kraft. Vi måste följa våra hjärtan. Se vart det leder oss och lita på att det är rätt. Jag vet inte vilka vägar mitt hjärta kommer ta mig, men jag vet att jag är en människa som har kraft och möjlighet att förändra världen. Och jag behöver inte ens begränsa mig till fyra alternativ varav två passiva, för livet är så stort. Större än du någonsin trott.

Sitter och jobbar lite med pa. Stöter på "Fattigbloggen", ett projekt med en kvinna som provar hur det är att leva på socialbidrag under en månad - som 379 000 andra gör. Jag vet inte om jag gillar projektet eller inte, visst är det skönt att någon belyser problemen, visar hur tufft och oglamoröst det verkligen är men samtidigt känns det lite som ett hån mot alla dessa människor som faktiskt lever såhär. Lite som Robinsson, människor som frivilligt åker iväg för att svälta när en stor del av världens befolkning redan gör det och dessutom låter människor gotta sig i detta. Vad tycker ni, ris eller ros?

Läste just denna artikel och blir lite.. förbannad, förundrad och väldigt splittrad. Jag tror på unga föräldrar, men någonstans går även min gräns och gränsen är överträdd. 13 år och pappa, när man är 13 år är man för sjutton bara ett barn. Inte ens ett stort barn. Knappt en tonåring. När man är 13 börjar man smått förstå sig på världen runt om. Man bryr sig fortfarande mest om sig själv. Gråter när man inte får favoritfilmen i julklapp och leker med kompisarna varje dag oberörd av livets verkliga bekymmer. När man är 13 år ska man inte ha sex och man ska ännu mindre ha barn. Nejdu, det kanske inte är så dumt med att leva i celibat fram till giftemålet. Jag får nog ändra inriktning i min politik och börja gå mot den konservativa sidan.

Bild från The Sun av Lee Thompson

Jag åker buss nästan varje dag. Ofta stiger jag på så pass tidigt att jag får sitta själv en bit, men på de senare busshållsplatserna fylls alltid bussen på allt mer. Jag sitter oftast långt fram, vet inte riktigt varför, men vi har alla våra vanor och jag trivs bra där. Hur som helst, i slutändan blir ändå alltid bussen full och man får sällan sitta ensam. Det som dock alltid slår mig är att ingen tycks vilja sitta bredvid mig förrän det inte längre finns något val. Jag förstår verkligen inte varför, jag ser väl ut som precis vem som helst? Jag har verkligen försökt med alla taktiker, kolla folk i ögonen, le, titta bort, lyssna på musik, läsa på något papper, se coolt avslappnad ut osv.osv. Men inget tycks fungera - jag blir alltid vald sist. Och ändå sitter jag så långt fram att folk borde se sin chans att få en ledig plats. Jag grubblade väldigt mycket på det här idag på bussen. Givetvis blev jag vald bland de sista även idag. Och lika snabbt som mannen satt sig ner ångrade jag att jag inte sett lite hemskare ut. Plötsligt var jag tvungen att sitta med mitt äppelskrutt hela vägen, jag vågade inte röra mig i rädsla att stöta till honom och min plats var plötsligt betydligt mindre. Dessutom oroade jag mig, som alltid, över om jag skulle vara tvungen att knacka honom på axeln när jag skulle gå av och låta han se på när jag plågsamt släpade mina två stora väskor av bussen. När han sedan gick av blev jag återigen besviken. Hux flux kände jag hur kallt det blev när dörrarna öppnades för att släppa av folk. Jag började återigen kunna känna mina ben som domnat av och äppelskruttet som jag så kärleksfullt kramat kunde kastas. Jag blev plötsligt ensam. Vald sist och övergiven. Att åka buss tycks inte vara min grej riktigt.

Maria Larssons eviga ögonblickvann totalt fem guldbaggar.  Bild från SVT.

Jag har funderat lite på det där med guldbaggen, varför är den så gräsligt ful? Alltså, det är ju ett jättefint pris att vara stolt över men vann jag den är jag rädd att den skulle hamna i en låda. Den ser ju mest förskräcklig ut. Och en annan sak jag tycker är lite beklämmande med priset är det faktum att till varke kategori är det samma filmer som är nominerade, men det har förståss sin förklaring i att det inte görs så mycket svensk film på ett år. -Men ändå! Detta resulterar ju i att man efter att ha sett galan och alla filmklipp till de olika nomineringarna knappt behöver se filmerna då de redan visat hälften. Annars tycker jag att tillställningen var angenäm, men de var lite torra som inte skrattade så mycket åt Johan Glans. Han som ansträngde sig så.  

Det var kanske två år sedan nu, som jag bytte till Parlino efter en timmes långt samtal med en försäljare som ljög mig rakt upp i ansiktet på i princip varenda punkt. Jag behöver nog inte nämna att jag bytte direkt tillbaka till halebop, men som med de flesta byten går det ofta allt för sakta, så jag fick leva med Parlino ett tag. Och dessutom passade jag på att pressa dem på lite pengar, fel är fel och ska rättas till. Men medan jag återvände till Halebop stannade Jenny (den enda av oss som bytte som härdade ut med Parlino ett bra tag). När det i förrgår blev dags att byta till Telia max 25 för oss båda var de tvugna att mejla Parlino om en förfrågan om portering av numret - alltså att Parlino släpper nummret och Jenny kan fortsätta använda det fast med Telia. Det hela blev en rätt lång process eftersom Jennys pappa stod som ägare på mobilen, men senare på dagen kom även han till telia och kunde legitimera sig och visa att det verkligen var okej. Då kunde de äntligen skicka förfrågan till Parlino. Och vad tror ni händer? Jo, givetvis nekar Parlino porteringen. Det fanns då två alternativ 1. Ringa och fråga varför och tjata om att de kunde ändra sitt beslut (detta var vi dock tvugna att göra själv eftersom det vore oetiskt av Telias personal att göra det..) eller 2. Att skaffa ett helt nytt nummer. Jenny tog det senare. Så nu ligger hennes gamla nummer och dammar hos Parlino som har någon hemlig önskan om att erövra samtliga nummer för att sedan vägra att låta andra operatörer ta del av dem. Jenny fick sms:a alla på sin lista att hon bytt nummer och det var egentligen inga större problem, bara den där besvikelsen över att Parlino återigen visat att deras mål inte handlar om att tillfredsställa kunden till någon grad utan bara att tjäna pengar och leda marknaden!

1. Jag saknar att ha föräldrar som älskar varandra.
Visst låter det hemskt sorgligt, men det är det egentligen inte. Jag lider inte av att mina föräldrar är skilda och tycker dessutom att det har en hel del fördelar. Men jag gillar att få vara i familjer med två föräldrar som verkligen tycker om varandra - och visar det! För jag tror faktiskt att det är en förmån att få ha två föräldrar som bor under samma tak och fortfarande tycker om varandra, trots flera år av upp- och nedgångar. Inte minst för att man som barn kanske lär sig att i större mån hantera konflikter som uppstår men även att öppet visa kärlek. Det finns många olika familjer och rätt snabbt märker man om föräldrarna i familjen, trots barn och grå vardag lyckats hålla kärleken vid liv. Dessa föräldrar myser i soffan, vågar sitta i varandras knä och räds inte för att ta i varandra och pussas trots att någon kan råka se. Så finns det föräldrarna som endast tycks bo under samma tak för att de just har barn tillsammans och en grå vardag som trots allt inte är så tokig. Tråkig - men fungerande. Dessa föräldrar visar ingen kärlek, men de pratar med varandra, går på middagar tillsammans och reser gärna iväg med familjen men man kan inte för sitt liv förstå vad de är utan sina barn. Så finns det sista gruppen, de skilda föräldrarna som någonstans mitt bland barn och grå vardag insåg eller i vart fall hoppades att livet kunde ge lite, lite mer men att de inte var med just den personen de valt att skaffa barn med. Jag, precis som de flesta andra, är fast besluten om att mina barn ska bli offer för den första sortens föräldrar men är mycket medveten om att livet inte alltid blir som man förväntar sig.

2. Jag saknar en stor tjock släkt som känner varandra utan och innan
Jag har en förhållandevis stor släkt, men det är mycket, mycket sällan vi träffas alla samtidigt. Kanske beror det på att mina kusiner råkar vara lite för gamla för att någon ska orka ordna det eller så är det bara som det blivit. I alla fall, idag föll jag offer för D.s släkt. I hans släkt träffas dom (kussar och systrar och farbröder och allt vad det är..) på stora middagar regelbundet. Det är livat och glatt och man har stenkoll på vad som händer i varandras liv. Även många andra av mina vänner träffar sina kusiner ofta, och är mycket bra kompisar med dem. Men själv har jag aldrig riktigt fått chansen att skapa någon relation till mina kusiner och det är något jag saknar. Så när jag får barn ska jag tvinga min bror och hans familj att komma på massvis av släktsammankomster, bara för att ge mina barn en möjlighet att lära känna släktbanden.

Hämtade idag ut första dosen av Gardasil. Den 5 januari ska jag ta min första spruta av totalt tre. Jag fruktar. Hatar det. Men tänker ändå att det är värt det, för tänk om jag någon gång senare i livet skulle drabbas av livmoderhalscanser. Då skulle jag bara bli galen och arg på mig själv för att jag var så dum att jag inte tog den där jävla sprutan. Det kanske faktiskt kan skydda mig från något ännu ondare och då vore det dumt att vänta - speciellt eftersom högkostnadsskyddet inte gäller efter man fyllt 18. Så jag har jäktat till apoteket, pungat ut 650,50 kronor och åkt hem och lagt medicinen i kylskåpet. Där ska den få ligga ett tag. Och under tiden ska jag inte alls tänka på den. Jag vill inte höra fler hemska historier om hur ont den gör - jag klarar mig fint med mina egna tankar. 

Om jag hade varit troende hade jag bett för dig idag men faktum är att jag än så länge inte blivit frälst. Istället för att be tänker jag på dig. Hela tiden, vackra, fina, underbara, älskade mormor. Jag tänker och hoppas att du ska slippa ha ont. Att de ser till att hjälpa dig på sjukhuset och försäkrar sig om att du mår så bra du bara kan där du ligger. För jag vill ha tillbaka dig fort, innan det hinner bli för tomt. Jag hoppas att du förstår att du förtjänar det bästa, för jag älskar dig så hjärtat gör ont och kan inte sluta tänka på dig. All kärlek åt mormor!

Jag drömmer ibland att jag är jagad. Jag springer runt på olika ställen men har hela tiden den där känslan av att vara riktigt jävla illa ute i maggropen. Jag springer och springer hela natten men de som jagar mig ger sig aldrig. När jag vaknar har känner jag mig alldeles obehaglig till mods, hjärtat slår fort och jag får svårt att somna om. Ibland kan en hel dag kännas tung, bara för att jag inte fått vila i ro. Det kan gå månader utan dessa drömmar, men ibland dyker de upp natt efter natt. Som om någon förföljer mig....

Men för ett tag sedan började jag reflektera över drömmarna, dom är så pass lika och skapar ett sånt obehag att det är svårt att bara stöta dom ifrån sig. Det jag kom fram till är faktiskt rätt intressant, och jag är övertygad om att det stämmer. 

   Det är nämligen så att varje gång jag drömmer att jag blir jagad känner jag mig antingen stressad (sådär så att det börjar bli skadligt för kroppen) eller så är det något annat i mitt liv som oroar mig eller helt enkelt gör att jag mår dåligt. Så varje gång drömmen dyker upp igen får jag reflektera över, varför kommer den just nu?! Och varje gång kan jag hitta ett svar på frågan! 

   Men nu tror jag att drömmen lämnat mig för ett tag. Inte för att nattens dröm var så mycket bättre, jag och några andra stod och diskade och diskade och diskade i en evighet medan våra ledare skrek att vi var tvugna att skynda oss på. Jag har ännu ingen förklaring till drömmen, kanske var det ett sätt för min kropp att bearbeta lägret som varit eller så avgjorde slumpen vad den skulle handla om. 

Imorgon åker jag med Jenny, mamma och Tomas till stugan. Det kommer bli skönt, för det finns få platser jag trivs så bra på som där. Jag tror att det har med havet att göra, Och det är inget hemma med en massa måsten. Och inget vidare till täckning. Inget så kallat "www" och bara natur, bär och lugn. Och bäst är att det är så nära att ta sig dit.

   Vissa tänker säkert "Men hallååå lilla skogsmulle får du aldrig nog?!". Jag bara suckar, nej. Jag får aldrig nog. Visst är stan bra, visst kan jag älska en shoppingdag eller något annat typiskt "o-naturligt" men ibland så skriker bara min kropp efter lugn. Efter frisk luft från havet. Efter ljudet av fiskmåsar. Efter att få plocka smultron från hällorna eller leta blåbär i skogen. Eller kanske bara efter att få ligga och sola för att sedan ta sig ett dopp i vattnet?

Om att ha ett band som binder oss samman, varken vi vill det eller inte. Ett band starkare än det mesta som tydligt syns. Trots att varje själ lever sitt eget liv, med egna drömmar, mål och upplevelser. Är det inte tufft att kunna njuta av någons sällskap, bara för att man vet att banden behöver det?!

Igår på vägen hem från Umeå berättade pappa att "släktmiddag" väntade hos min farbror Henrik. Jag var inte ett dugg förvånad, alltid när jag varit borta på läger och behöver sova som mest är det någon seriös middag som kommer i vägen. Men okej tänkte jag, kul att få träffa alla. 
   Kusinen Susanne som för tillfället bor på Cypern och kommit hem för att hälsa på, hennes syster Malin med svart-färgathår. Johan och Simon, mina två andra storkusiner som båda passerat 20 strecket. Henrik och hans fru Caroline, min andre farbror Göran och hans fru Fathane och deras två små pojkar Daniel och David. Så givetvis farmor och farfar. Den ende som inte var närvarande var den älste i brödraskaran, farbror Stellan. 
   Det blev en glassig middag med grillat och tillräckligt med kolhydrater (precis som jag saknat!) och även om samtalsämnena inte var något som gav mig någon större upplysning eller på något sätt innehöll någon intressant nöt så härdade jag igenom men nöje. Men det är klart, det märks att jag är ett x antal yngre än mina storkusiner och xgånger5 gånger så gamal som mina småttekusiner. Det syns också att vi aldrig haft någon nära kontakt och att vårat besök var något spontant som händer ofta. I själva verket har jag inget att säga mina kusiner och de har inget att säga mig. För vi vet knappast något om varandra. 

Idag kom Jenny, efter tre veckor i från varandra kändes det underbart att få ses. Det fanns så mycket att berätta, så mycket att lyssna till och bara känslan av att vara nere på jorden igen var underbar. Helt ärligt, Jenny är en sann vän. Jag önskar alla kunde få älska en sån som henne. På sanning.

Har ni någon gång, känt att livet bara passerar och det enda ni gör är att se på? Kanske hånflinar livet lite också, ni kommer inte ha gjort allt det där "man borde göra" och när ni inser det så är det försent. Ingen kommer tycka synd om dig, för du valde det själv... eller var det något annat som hindrade dig? Om det är någon det pratas om, om hundra år är det säkerligen inte du. Och på din begravning snyftar alla för drömmarna du aldrig uppfyllde och leken livet du aldrig riktigt gav dig in i. Ta ut svängarna ibland för ingen kommer ändå minnas om hundra år.

Ett enkelt ord, utan vare sig krånglig innebörd och egentligen utan någon tyngd för kroppen att göra. Men, det välkända men:et, jag fullkomligt hatar att packa! Vad ska jag ta med mig, vad kan jag lämna hemma? Hur bekvämt ska jag tillåta mig ha det? Kudde med, definitvit Ja. Men vad ska jag ta bort då? 

   Om det är något jag är proffs på, så är det att packa för mcyket. Min mamma sa förra året 

"Jag lovar dig Ann, detta är det sista året som du åker på scoutläger!"
Jag frågar lite ilsket "Jaha, och vad får dig att tro det?!"
"Ja, men du ser ju.. du packar ju bara mer och mer för varje år. Det kommer inte funka i längden"

Kanske har hon rätt, men jag ger mig på ett försök. Det sista jag tänker göra är att banta min packning, på äldre dar inser man hur mycket den där kudden eller extra goda boken faktiskt gör. Därför åker det med, utan disskusioner. Att vikten på ryggsäcken sedan intar ett antal kilomgram fler än nödvändigt är något man får försöka leva med, hur man än gör kommer den ju vara tung. Så varför inte packa jättetungt?!

   Trots att jag hatar att packa så kommer jag göra det, kanske sista dagen som vanligt. So? Packat som packat, jag kommer ändå glömma saker. Sedan kommer resan, först tåg tolv timmar sedan buss från Stockholm till Rinkaby i sju timmar. Vi kommer att komma fram klockan sju på kvällen, och en garanti är att ingen av oss kommer vara det minsta pigg, men vi kommer att vara taggade! Detta läger kommer bli det vi aldrig glömmer, och jag kommer att älska det. & jag kommer sakna Viktor av hela mitt liv.

Igår sa jag hejdå till Viktor, han kom till jobbet och hans familj väntade i bilen utanför. Kunde jag låta bli att gråta? Nej. Kunde han låta bli att vara så där underbart förstående som ingen mänsklig varelse någonsin kan vara? Nej.  

   Ikväll väntar Metallica för honom, jag är så glad att han kommer få uppleva en av dom bästa stunderna i hans liv men jag hade önskat att jag fick vara med honom. Det är ju faktiskt där jag passar bäst. Två veckor kommer att gå fort, men det kommer ändå kännas. Precis som det ska.

I går satt jag där, lyssnade till sånger som fungerade som vår transportsträcka fram till sommarlovet. Precis som så många andra gånger upplevde jag de klassiska "skolavslutnings-upplägget", en massa sång och lite tal. Men vissa saker var anorlunda, det var som om alla studenter redan förbrukade all glädje. Inte för att jag blev totalt jätte-deppig när de sprang runt och upplyste oss om att vi har två år kvar, nej.. det känns bara skönt. Jag behöver min tid att mogna och känner snarare lättnad än sorg över dom här två åren som stundar, men givetvis ser jag ändå fram emot dagen då jag kommer vara en i mängden med studentmössor som upplever en av dom lyckligaste dagarna i mitt liv. 

 Det känns overkligt att ett år redan gått, jag har fått så många nya vänner och verkligen lärt mig en massa. Trots allt nytt minns jag allt det gamla som om det vore i går. Det var en lycka att träffa Jenny (för ovanlighetens skull), Sofia, Malin och Sanna i går, det visade på att det gamla består. Att bara sitta och snacka, skvallra och njuta av varandras sällskap precis som om det vore en helt vanlig dag i nian, det var värdefullt. Men precis lika värdefullt kändes det att äta middag med alla nyfunna vänner! 

I dag träffade jag Viktor, jag hade sagt precis vilken tid jag skulle komma och till och med varnat honom att det inte fanns någon nåd om det visade sig att han inte hade ätit frukost eller ens tagit en dusch innan jag kom. Trots det så möttes jag av en nyvaken Viktor endast iförd kalsonger och en halvt påklädd morgonrock när jag ringde på dörren 11.09. Är jag förvånad? NEJ, inte ett dugg. För Viktor är Viktor och jag vet mycket väl hur Viktor fungerar. :)

Trots att jag hotat med döden om just detta inträffade så blev det ingen avrättning, i själva verket var jag riktigt glad att han inte hunnit äta frukost eftersom jag själv heller inte hunnit med den lilla detaljen. Och när Viktor var färdig satt jag fortfarande och läste tidningen och tuggade på min muslidränkta fil.  

Vi valde att sysselsätta oss med lagom mycket, först drog vi på stan och jag lyckades på max 15 minuter pröva och köpa ett par jeans! (är ni inte impade, så säg!)

Sedan drog vi lite försiktigt runt och hade det lagom trevligt. Vår dag avslutades i värnortsparken där vi fikade en massa och sedan slaggade 30 minuter. Samanfattnignsvis: Viktor är bättre än nice!

Jag vill bara tillägga att Mickas kvarblivna studenttårta från i går garanterat hade smakat bättre då, gamal grädde är inte att rekomendera!

Tonerna i Kents Berg&Dalvana når mina öron "det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år". Det är klockrent, det är vackert och det känns ändå in i min själ. Vissa låtar har man en sådan stark relation till, vissa speglar en händelse andra en person eller en känsla. Vissa låtar gör mig så lycklig, bara jag hör en rad ur dem kan jag inte sluta le medan andra skapar en gnagande liten sorgsen känsla inom mig. Men även om det gnager lite i mig och jag minns hur jag sakta låtit tårarna falla till låten tycker jag om det och det kanske bara är just därför att texten och musiken betyder något. Just den låten har fått en mening i mitt liv. 

    Kanske kommer ingen minnas om hundra år, hur trevligt jag och Niklas hade det på stan idag. Jag kanske kommer ha glömt det redan efter 10 år men jag kommer aldrig någonsin låta mig förtränga vilken underbar vän jag har. Han hjälpte mig att kontrollera känslorna som väller fram när man ska köpa jeans. -JA, helt ärligt är jag skakig och liknar ett nervvrak varje gång. Det är rädslan att ta för liten storlek, att ingenting ska passa och visst är det så att både rumpa och lår liksom jäser inne i den spegelklädda provhytten? Jag blir skakig bara av tanken, men nu sitter jag ändå lycklig i ett par nya jeans. Inte för dyra, snygga är de också och en storlkek mindre än förra gången jeans skulle inhandlas. Jag har helt enkelt ingen anledning att vara missnöjd.

    Och de passar perfekt, trots att jag och Niklas valde att investera i en fikabuffé på eftermiddagen. Det där med fika är ännu ett mysterium. Varför blir människor så öppna när man sitter på ett fik? Vad är det som gör att allt känns så underbart och lätt att få ur sig just på caféer? Jag har ingen aning men jag har insett att fika på café ska bli min nya hobby. Jag kommer lära mig mycket och hade jag lika trevligt som idag med Niklas kommer jag snart vara världens lyckligaste människa!