Dagens fundering: Hinner man prova sig fram, och ändå, ta sig till toppen?

Förutom funderingen kan jag meddela att min hälsostatus är bättre. Ena ögonet rycker och blicken har blivit lite grusig men det är nog bara en bön om att jag ska ta det lungt nu ett tag. Annars har jag fått veta att mamma ska renovera halva huset och jag muttrar något om att det bara beror på att jag inte längre bor hemma. Men det är såklart inte sant, om man frågar henne.

Vi har också kommit in i födelsedagarnas födelsedags-månad. Ikväll ska Simon firas, imorgon Ellen. På onsdag åker jag hem och grattar både bror och pappa och i slutet av månaden firar jag och Daniel 2 år tillsammans. Mycket paket blir det, och tårta för den delen också, och det är ju trevligt.

Ibland undrar jag hur länge dessa tankar ska virvla runt. Hur länge jag ska vela, tveka och förtvivlat konstatera att jag  faktiskt inte alls vet vad jag vill med mitt liv. Varken vad jag vill just nu, i stunden, eller vad jag vill i framtiden, lite längre fram. Jag trodde jag bestämt mig men så raserades punkt a som skakade om både punkt b och c.. och plötsligt kändes inget alternativ särskillt lockande. Så nu velar, tvekar och sliter jag mitt hår i förtvivlan. Vad ska jag ta mig till?

Jag har så många fina vänner som verkligen hittat sin plats. Som trivs så bra där de är och visar uppåtpekande tummar i massor och ler stora leenden. Jag vill också vara en av dem, som verkligen hittat rätt. Men jag vet inte hur man gör. Jag har försökt hitta hjälp. Någon typ av vägledning som kan få mig på rätt bana, men utan respons. Nu har min energi nått botten, när jag behöver den som mest. Och jag lyckas inte riktigt ta mig vidare. Kanske är det bara nu, men jag undrar ändå. Hur hittar man rätt?

Valvakans siffror tyder på en mycket spännande utgång. Inte positivt däremot. Är det möjligen dags att emigrera?

Dagarna börjar bli få nu. Det börjar bli nära. Nu på söndag den 19 är det dags för val till riksdag, landsting och kommun. Jag har slukat tv-debatter, skoldebatter, läst artiklar och valmanifest och sakta men säkert börjat förstå vilket parti jag egentligen tillhör. Politik har länge intresserat mig och vilket block jag tillhör har aldrig varit någon tvekan men när det kommit till partier har det varit knepigare. Nu vet jag och det känns skönt.

Ibland händer det att någon utbrister "Politik är tråkigt!" när vi påbörjar en politisk diskussion. Jag protesterar alltid. Hur kan något som påverkar din vardag i allra högsta grad vara tråkigt, ointressant och irrelevant? Det kan hända att politiker i allmänhet inte är så upphetsande, men alla de beslut de fattar kan vara direkt avgörande för vår framtid. För mig är det en självklarhet att rösta, sedan spelar det mindre roll om det är rött, blått, lila eller blankt. Bara du låter din röst höras på söndag.

Så ses vi i vallokalen på söndag?

Om ganska exakt en månad tar min anställning slut. Jag har kastat ut några krokar. Väntar på att kasta ut fler. Men vet inte vad jag vill. De senaste två veckorna har jag grubblat, funderat och tänkt. Utan resultat. Det enda jag haft kvar i slutändan är en olust till allt. Slutsatsen lyder: sluta grubbla och låt bara livet ske. Det ska visa sig vad som är rätt. Det kommer visa sig. Och tills dess ska jag ta ett riktigt stort steg som förhoppningsvis ska vara sådär lagom livsomvälvande. Möjligen blir det mer om det senare... kanske.

Jag slås rätt ofta nu för tiden av hur otroligt trött jag är. Jag vet inte om det bara är något påhittat psykiskt, om det är lägenheten, att jag är stressad, ensam eller om det har någon mer konkret förklaring som järnbrist. Och det som nästan är värst är att jag inte vet hur jag ska ta reda på det. Så istället för att forska i saken, testa äta mer järn och stressa ner och allt vad det kan vara så sover jag. Idag har jag sovit två timmar, från 15-17, och städning, disk och annat står kvar orört. Känns inte som den bästa taktiken att möta tröttheten med, för piggare, det blir jag då sannerligen inte.

Mamma frågade idag: Bloggar du fortfarande? Jag visste inte vad jag skulle svara. Ja, hade varit en lögn, jag är ju inte precis den mest produktiva bloggaren. Men slutat blogga? Näe, det är jag nog inte redo för ännu. Livet är bara lite hektiskt just nu. Jag hinner ungefär hälften av det jag skulle önska och vissa blir mer lidande av det än andra.

Dagens kval står mellan: distansplugga (vid sidan om arbetet i så fall) eller inte plugga i höst? Jag har många vänner som kommit in på olika utbildningar runt om i Sverige. Så fort jag får höra om det som väntar dem blir jag sugen. Men jag känner samtidigt att jag inte är redo att välja program än. Psykolog klingar högt, men jag behöver mer tid för att kunna bestämma mig. När jag skriver upp tänkbara yrken får jag minst två A4, så det finns en del att fundera över. Och under tiden jag funderar hoppas jag på att få fortsätta jobba och även kunna plugga lite på distans parallellt med jobbet... eller bara jobba och hinna med allt annat som också tar sådan tid. Så, den stora frågan lyder, Hur ska jag göra?

Byggdag... ja, vad blir det i ordningen. 5 skulle jag säga. Morgonen var en kamp mot det mesta. Framförallt mina muskler och min rygg som blivit brukade lite mer än normalt dessa dagar. En halvtimme efter utsatt tid tog jag mig tillslut upp och en timme senare kunde vi börja arbeta igen. Så har vi gnetat på, från 10 i morse till 20.30. Givetvis med pauser och svordomar emellanåt. Den värsta delen på muren skulle avverkas, nämligen den som i princip rasat helt och behövde rivas (vilket innebär plocka bort sten och kasta åt sidan) för att sedan byggas upp i ny, stadigare tappning (vilket innebär leta reda på en lämplig sten i alla högar, testa, testa lite till och sedan glatt konstatera att "det där får duga"). Vi bet i alla fall ihop, solen sken och fåglarna kvittrade och tillslut blev vi färdiga med hela muren. Missförstå mig inte nu, vi blev inte färdiga färdiga, utan imorgon (och hujeda mig, peppar peppar, möjligen ytterligare en dag) kladdande med murbruk återstår. Sedan är muren så gott som ny igen och jag kan vila med gott samvete.... tills det är dags att hjälpa pappa med att måla huset förståss. Det kan däremot bli lite roligare eftersom han ska ändra färg på huset till en mörkare grå och vitt. Jag tror att det kommer bli grymt bra (i alla fall om det blir som jag tänkt i mitt huvud, några färgprover har jag inte sett ännu).

Våren har inte varit så bloggintensiv. Det har snarare varit riktigt torrt med inlägg. Jag har hela tiden tänkt att "I sommar, då får jag tid att blogga igen". Och jag har liksom längtat efter att producera text. Jag gillar det ju. Men samtidigt som jag gillar att blogga och skriva så gillar jag så mycket annat också. Min prioritering har därför inte fallit på bloggandet. Istället har jag firat midsommar med vänner i mormors stuga, träffat familj, murat stenmur, sett sex & the city och tagit hand om mig själv. En del kläder har jag köpt, trots att jag sagt till mig själv att det inte skulle bli mer efter första shoppingrundan. Jag har också gjort tråkiga grejer, som att städa, diska och tvätta. Men sånt måste också göras, för gör jag inte det kan jag garanterat inte slappna av och ta hand om mig själv. Ikväll ska jag Daniel och Matteus laga sushi, det blir spännande och förhoppningsvis lika gott som första gången jag lagade sushi.

Jag har haft en fantastisk midsommar ute i mormors stuga vid havet följt av middag med släkt hemma hos mamma. Det är märkligt hur snabbt man glömmer hur trivsamt det är att vara utan facebook, täckning och stadsluft. Efter denna helg har jag lovat mig själv att vara mer ute i havet, mer ute och mindre sitta inne i lägenhetsbunkern. Det börjar redan imorgon. Då ska jag och Tomas ut och hjälpa Bengt med att lappa ihop en stenmur som börjat rasa på sina ställen. Då får vi både hav, natur och förhoppningsvis sol. Lite träning blir det också med att lyfta alla stenar. Så jag är nöjd.

Dagen D. Då var det dags för blodprov. Kanske är det skönt för vissa att kunna slinka in vilken dag som helst för att ta blodprovet, men för mig var det dumt att inte få en tid. Det blev lite för enkelt att skjuta det framför sig, men nu är det i vart fall gjort. Det gick bättre än vanligt (jämför med spya och svimningar) så jag är nöjd. Jag vet inte om det beror på mitt relativt lugna tillstånd, Daniels närvaro eller att jag blev stucken med bebisnålen (som är den snällaste av dem alla). Om en vecka får jag resultatet, och då ser vi om det är något fel på mig eller inte. Jag vet inte vad jag hoppas. Å ena sidan vill jag verkligen inte behöva spendera onödigt mycket tid hos läkaren, men å andra sidan är det ju bra om de hittar någon förklaring till min trötthet. Bara jag slipper fler nålar är jag nöjd.

Nu ser jag fram emot midsommar som följs av en oförskämt lång semester. Det är förvisso två månader utan lön, men det är fortfarande ledigt. Jag har inte speciellt mycket planerat, mer en massa idéer på vad jag skulle kunna göra. Troligen lär de sluta med att tiden bara rinner iväg hur som helst, så jag försöker hålla det relativt öppet. Har någon en idé eller en stark längtan efter att umgås med mig är jag öppen för alla förslag. Hojta bara!

Morgondagen bjuder på personalfest. Vi ska köra "Mord på slottet" som jag tror är något liknande "Mord till bords" förutom att alla deltagare dessutom fått ta del av en karaktär vi ska spela. Jag är en ganska bitchig husmor som mest är på festen för att få ta del av allt skvaller... Spännande ska det bli!

I veckan har det varit sommarlovsentreprenörsjobb för fulla muggar. Veckan började med att ungdomana fick uppfinna saker av kinderägg och tyvärr råkade ett ägg innehålla ett sött djur som kunde spruta vatten. Givetvis blev jag lurad och nedsprutad (låter värre än det var, kinderleksaken rymde inte så mycket vatten men det var sjlva förnedringen som tog hårt). Annars är jag mest imponerad av ungdomarna, de är så sjukt kreativa, drivna och peppade. Kul att se och det kommer att bli ännu roligare att följa när det är avslutning i augusti!

När jag ger mig på att laga mat tycker jag att det är lika bra att ta det svåraste receptet jag hittar och sedan skita i att följa det. Idag skulle jag laga risotto. Inte en aning om hur man gör och ett recpt som för mig var rena grekiskan, speciellt med tanke på att jag bara läste ett steg i taget (ett misstag). Jag kämpade i alla fall på och nu har jag något puttrandes på plattan utan att riktigt veta om det är äckligt eller gott. Daniel kommer snart med parmesanost och dumlekola, för senare kommer Elin och kanske Elin och då ska här bakas dumlemuffins. Snacka om mumsigt!

Idag är det alla glada studenters dag. Cykelturen påväg till jobbet gav mig en glad känsla och en stark önskan om att få leva om denna fantastiska dag. Jag enades med mig själv om att studenten var en av de bästa dagarna i mitt liv. Tveklöst. Jag hoppas att den blir lika fantastisk för alla som i år har turen att möta friheten!

Jag och Hampus bestämde oss för att ta bilen ut till flygplatsen om möta Elin som kom hem efter 9 månader i Spanien idag. Det visade sig vara ett bra beslut. Elin blev mycket glad och glädjen hoppade över till min mage som nu nästan sprängs av lycka. Elin är en underbar vän och jag är så glad att hon nu är tillbaka på hemmaplan så vi kan umgås.

Jag har tjatat mycket om vårdcentraler på sistone, men de har upptagit en del av min tid ett tag. Hela historien börjar för några månader sedan, jag märker att jag har konstiga vita prickar i halsen som jag aldrig tidigare haft. Dessutom stinker dom sjukligt illa och ger mig dålig andedräckt. Ringer sjukvårdsupplysningen som säger: avvakta, men blir det inte bättre så sök hjälp. Halsontet går över, prickarna försvinner. Men någon månad senare dyker de upp igen.

Jag ringer sjukvårdsupplysningen en andra gång, förklarar läget och hon hänvisar mig till min vårdcentral med orden "Kolla upp det!". Jag ringer till Sävar vårdcentral, där jag var skriven. Som svar får jag att de inte kan göra något, att jag ska vänta en vecka och höra av mig igen eftersom det troligen är något virus. Jag försöker förklara att detta har kommit och gått under en period nu och att jag redan har väntat. Hon ger sig inte. Jag lägger på och tänker att jaja, jag får väl vänta då.

Ungefär två veckor senare är besvären kvar och jag ringer återigen Sävar. Denna gång fast besluten om att få hjälp. Men jag lyckas inte heller denna gång. Nu har hon i alla fall vett att förstå att det inte är förkylning utan sjuksköterskan som jag pratar med tror att det kan vara en svampinfektion. Tydligen kan man ha dem rätt länge, hon tycktes inte tro att de kunde läka av sig själva men jag var inte prioriterad att få en tid för ett snabbt halsprov. Jag står på mig men det enda råd jag får är att dricka vatten. Jag lägger på gråtandes med orden "Jag tror inte vi har mer att säga varandra nu!" och dricker flera liter kolsyrat vatten som kvinnan ordinerat. Ingen förändring.

Jag har efter detta samtal bestämt mig för att byta vårdcentral, så några dagar senare går jag till Dragonens hälsocentral för att skriva över mig dig. Jag får direkt sätta mig i ett väntrum och cirka 5-10 minuter senare får jag träffa en sjuksköterska. Han tittar snabbt i munnen och säger att det troligen inte är något att oroa sig för men att jag självklart ska få en tid hos läkare. Tyvärr kan han inte ge mig en tid, eftersom läkarna gör sina egna scheman. Jag går därifrån och tänker att det kanske kan ta ett tag, men idag blev jag kontaktad och på fredag har jag läkartid. Helt otroligt. Sävar vägrade ta emot mig, och så fort jag kommer till Dragonen så får jag direkt hjälp och tid hos läkare, ens utan problem. Hoppas bara att vi kommer fram till något på fredag, för halsen är fortfarande konstig.

Min pappa brukar alltid säga att han gillar att laga mat, det är att komma på rätterna som är problemet. Jag har alltid suckat och hänvisat till diverse receptböcker jag gjort åt honom och inte alls förstått mig på hans resonemang. Förrän nu. Jag har en hel hög med kokböcker. Kan egentligen massor av recept. Men när jag försöker få ihop en lista med rätter för veckan tar det helt stopp. Inspirationen är som bortblåst. Älskade pappa, nu förstår jag precis vad du menar!